Watchmen

Det verkade som att alla omkring hade läst "Watchmen" och nämnde den ständigt. Själv tyckte jag att jag var för stor för att läsa tecknade serier, men i helgen var jag hos Jola som sa att det var ett sammanträffande att Hasse nämnde den i en kommentar till min blogg medan hon höll på att läsa den - och visade den för mig. Jag log lite. Sen satt jag ensam och vaktade två sovande barn och i ren uttråkning började jag läsa den. Och fastande. När det var dags att åka hem så hade jag tagit mig igenom 1/5 del och bönade om att få låna den hem. Dessvärre så skulle den med till Göteborg på kvällen så jag fick låna den över eftermiddagen med kommentaren "läs fort". Det gjorde jag, jag kunde inte släppa den ifrån mig och hann lagom till kvällen. Ska aldrig mer fnysa åt tecknade serier. Kan också nämna att i korgen under hennes barnvagn låg två första delarna av Donaldssons Gap-serie, vilket (bredvid Dan Simmons Hyperion) är det bästa jag har läst. Märkligt.

Det känns som att vi inte riktigt hinner med att förbereda oss inför resan. Den mest förberedda är nog Tymon som har flest pass i huset, men han är nog helt ovetande om att han snart ska stoppas på ett flygplan och flygas till ett helt annat land där alla talar mamma-språk. Han vet nog inte heller vad ett flygplan eller ett land är och tror att det finns totalt 20 personer i hela världen (inklusive Dr Phil). Vi andra vet ju att det finns kanske uppåt flera hundra människor i hela världen (resten är statister), så han kommer att få sig en liten överraskning.

Mer input

Tymon kräver mer input, att förundrat stirra på sin hand i en kvart roar inte längre. Saker ska förändra sig kontinuerligt och observeras bäst från höjd. Dessutom upptäckte han TV. Hans favoritprogram: Dr Phil. Det går nästan inte att mata honom framför TVn, då han vänder och vrider sig hela tiden för att få se en skymt av den flintige psykologen. Han kommer att få en sån kunskap om dysfunktionella familjer att folk kommer att undra vad det är för familj han växte upp i egentligen. Jag vet att barn har gärna tv-hjältarna som förebilder, men med Dr Phil som hjälte så finns det risk att man växer upp så välanpassad att man blir mobbad för det...

Fullmåne

Försöker boka ett möte där en lankies ingår - det gäller att hitta en tid som passar alla och en ledig lokal med högtalartelefon. Lyckas boka en tid på fredag, men det visar sig att Sri Lanka har ledigt på fredag. Anledning? Det är fullmåne då. De har ledigt varje fullmåne. De verkar också ha ledigt varje gång någon av de fyra gällande religioner har en helgdag, dvs ganska ofta. Å andra sidan så har de en annan inställning till arbetet också - den lankiesiska medarbetaren erbjuder sig att komma till kontoret på sin lediga dag för att kunna närvara på mötet. Det krockar med min världsbild så jag flyttar mötet tills idag och glömmer att tänka på tidszoner. Först när jag ringer Sri Lanka och möts av en inspelad röst som säger att kontoret är stängt inser jag att jag råkade boka in henne på ett möte mellan 18-19. Nåväl... för att inte få dåligt samvete för det tänker jag att det borde vara bättre än att gå till kontoret på ens lediga dag.

Förvirrade hundar

Dagens tanke: Man vet att man har hållit på med bildbehandling för mycket när man drabbas av halsont på natten, börjar drömma om att man försöker redigera bort det med Photoshop och blir arg när man inte lyckas.

Andra exempel (inte mina!) av hållit-på-för-mycket-med-visst-stuff drömmar inkluderar:

- Att inte kunna vakna eftersom drivrutinen för ögonlocken inte laddades korrekt.

- Att inte kunna vakna förrän en lösning på integral över kudden hittas.

Om någon undrade vad den obskyra referensen till förvirrade hundar i mitt första inlägg handlade om, så är den teori som jag framförde någon gång. Den gick ungefär så här:

Tiden existerar inte. Allt händer/har hänt på en och samma gång. Att vi uppfattar saker som om de hände sekvenciellt är bara en konstruktion av vår hjärna som med hjälp av denna förmåga (handikapp?) delar upp saker i hanterliga mängder och skyddar oss från att bli överbelastade av tyngden av allt på en gång. Vidareutveckling: tänk om det är en av sakerna som skiljer oss från djur? Har ni sett hur hundar ser ut när de kommer in i ett rum? Viftar lite tveksamt på svansen, ställer sig mitt i rummet och tittar lite förvirrat på alla närvarande, som om de undrade "har jag varit här nyss, eller inte?". Om allt händer på en gång för dem så skulle det förklara deras förvirrade uppsyn.

Den teorin blev inte långlivad, den falsifierades direkt av Pelo som påpekade att hundar ser förvirrade ut eftersom andra hundar luktar dem i baken. Case closed, tack Pelo.

Tymons framsteg: Lärt sig att koppla av (se bilden).

Nya smaker

Dagens tanke: En väckarklocka som ringer någon gång mellan 3 och 9 är ganska usel. Sluta använda Tymon som väckarklocka.

Tymons framsteg: Börja upptäcka nya smaker. Vi började med äppeljuice - inte den mesiga babyburk varianten, utan en riktig - från våra egna (väldigt syrliga) äpplen. Här är bilden på killen som gav uttrycket "att bita i det sura äpplet" ett nytt ansikte. Trots diverse grimaser så ville han ha mer och såg allmänt exalterad ut. Tänk att ha ett helt universum av nya smaker framför sig att utforska - vilken tripp!

En traktor...

En av mina farhågor inför föräldrarskapet var att det skulle bli droppen som får mig att passera från "ganska asocial"-landet till "fullständigt isolerad". Kanske lite påverkad av diverse människor som målade mörka framtidsvisioner för mig, såg jag hur ingen skulle komma på besök eller bjuda oss, och även om de gjorde så skulle det omöjligtgöras utav tidsbrist, sömnbrist och en mängd olösbara logistikproblem. Det blev inte så. Att ha en baby är inte som spetälska - folk kommer fortfarande och hälsar på en. Man kan ta sig någonstans (även om man får packa med sig en hel del prylar). Vi har spenderat en helg i Karlstad och det gick bra, även om Tymon var helt slut efter resan hem (vi försökte vara smarta och utnyttja "han sover alltid i bilen"-regeln som uppgraderades snabbt till en "han sover alltid i bilen förutom då det är dags att sova"-regel). Vistelsen gjordes intressant av 18-månaders Leo som precis lärt sig vad olika kroppsdelar heter och var de sitter och skulle briljera genom att exempelvis utbrista "öga!" och markera stället på Tymon med hjälp av sin stora röda traktor. När han sen kom släpandes på en ännu tyngre leksak och en lurig min så slog vi en järring runt Tymon, men Leo var så fascinerad av sin nya kompis att han kom på att han kan fortsätta interagera med honom genom att försöka lobba in saker över oss... Det blir säkert kul när Tymon börjar leka med andra barn, men just nu när han försöker komma udnerfund med den fantasitiska upptäckten att han har händer, så är det lite omtumlande för honom. Ett besök hos våra "nästan grannar" i Malmslätt var annorlunda - trots att antalet barn i huset var betydligt större så var det ingen som visade något som helst intresse av Tymon som fick sitta i fred och gurgla (kanske till och med lite putt på att ingen lyssnar på honom). Jag tyckte han klarade detta gallant - ingen gråt eller gnäll alls!

Användabara meningar att lära Tymon då han börjar prata: Nej tack, jag vill inte ha en röd traktor i ögat just nu.
Användbara saker att lära Tymon då han börjar gå: kung-fu.

Mmm... Marabou

Dagens visdomsord: Saker man gör andra gången blir inte nödvändigtvis bättre - tryck på "spara" innan du går ifrån datorn.

Tymons framsteg: Vissa konsonanter. Han upptäckte just "M" och ihärdigt tränade på det hela dagen - aaam, aaam, mooo, mooo osv. När jag kom tillbaka från träningen var han glad att se mig, så jag ville hjälpa honom lite. Jag tänkte göra ett "Mmmm" till honom, med det kom inte ut som det borde och istället för ett behagligt ljud som leder tankarna till trevliga chockladreklamsnuttar så fick jag fram ett gutturalt morrande läte som man hör från vissa rovdjur på Animal Planet. Tymon tystnade, spärrade upp ögonen så att de såg ut att kunna trill ut vilken sekund som helst och sög sig fast i sin darrande underläpp. Han såg så komisk ut att jag inte kunde göra annat än att vika mig dubbel av skratt. Det var då han brast i gråt första gången på hela dan. Jag måste se till att han tuffar till sig lite...

Dancing on Clouds

Jag har lekt lite med Photoshop igen, här är resultatet. Två underbara bilder ihopkopplade, med lite "glow" inblandat för den varma känslan.

Tymons framsteg: Första gången druckit från en pipmugg igår (ja, det är lite tidigt, men han verkar klart intresserad). Lyckas lyfta och hålla huvudet från magliggande position (äntligen!).

Sov som en baby

När folk frågar mig hur jag har sovit brukar jag svara "som en baby", för att efter en stund tillägga "jag vaknade skrikande varannan timme".

Tricket att få Tymon att sova hela natten var att mata honom en sista gång kl 22-23 i sömnen (hans sömn, inte min). Den sista matningen utför jag mha flaska. Eftersom jag inte vill väcka honom (han tenderar att protestera mot mat när han är vaken) så går jag in i det mörka rummet, fumlar fram mot sängen och börjar känna efter med händerna var han ligger för att kunna lyfta upp honom och lägga på mina knä. Sen börjar jag känna efter med fingrarna var hållet som jag ska stoppa flaskan i sitter. Att han inte vaknar är ett under. Sen försöker jag få i honom så mycket som möjligt under förhoppning att ju mer jag får in i honom desto längre kommer han att sova och försöker låta bli att fnittra åt det klunkande ljudet. Funkade fint fram tills nu då han fyllde 3 månader och gick in i den s.k. tremånadrskrisen - nu bestämde han sig att börja skrika efter mat kl 3 på natten.

Välkommen, du har kommit fel

Jag har alltid föraktat modeflugor och vägrat följa med fårströmmen. Dessvärre så har vissa modeflugor bitit sig fast i tillvaron, vägrat att dö och blivit utveckling och då är det kanske dags att acceptera dem. Vissa kallar det bakåtsträveri, jag kallar det försiktighet. Jag sprang omkring med en bunt papperslappar när alla andra redan skaffat en Palm Pilot, jag var den enda som inte hade någon mobil eftersom jag tyckte att jag inte ville bli störd stup i kvarten, men till slut fick jag ge efter och nu faller den sista bastionen i min bakåtsträveri och jag skaffar en blogg. Det känns så... pubertalt på nåt sätt. "Kära dagbok" osv. Eller som en gnista av storhetsvansinne: att tro att man har någonting att säga som kan intressera någon annan...
Nej, den här bloggen är mest för mig själv. Jag ska dokumentera Tymons utveckling och skriva ner lite tankar och funderingar. Som den revolutionerande teorin som förklarar varför hundar ser så förvirrade ut och annat smått och gott.