Vi hade för lite att göra med två små barn, så vi satte igång en renovering. I taket har vi möss, köket och hallen är borta och i källaren bor det tre polska troll. Spisen är inkopplad i källarhallen, mikron i vardagsrummet på golvet där Tymon har lätt tillgång till den och kan mikra sina bilar (vilket han gör med glädje). Kylen och frysen står i gillestugan och är svåra att nå- inte så mycket på grund av de tre trollen som bor där men med tanke på att gilestugan är fylld till taket med det som kommer att bli det nya köket och som just nu är ett 10.000-bitars pussel från IKEA. Alla rum som inte renoveras är fyllda inte bara av saker från de andra rum men även av dån och slipdamm. Jag kan inte Dantes alla cirklar, men jag är övertygad att en av dem bestod av folk som tvingas att leva i hus som ständigt renoveras...
onsdag, januari 31, 2007
Ursäkta, var är köket?
Vi hade för lite att göra med två små barn, så vi satte igång en renovering. I taket har vi möss, köket och hallen är borta och i källaren bor det tre polska troll. Spisen är inkopplad i källarhallen, mikron i vardagsrummet på golvet där Tymon har lätt tillgång till den och kan mikra sina bilar (vilket han gör med glädje). Kylen och frysen står i gillestugan och är svåra att nå- inte så mycket på grund av de tre trollen som bor där men med tanke på att gilestugan är fylld till taket med det som kommer att bli det nya köket och som just nu är ett 10.000-bitars pussel från IKEA. Alla rum som inte renoveras är fyllda inte bara av saker från de andra rum men även av dån och slipdamm. Jag kan inte Dantes alla cirklar, men jag är övertygad att en av dem bestod av folk som tvingas att leva i hus som ständigt renoveras...
lördag, januari 13, 2007
Bröder
Jag förväntade mig en del svartsjuka, men Tymon har accepterat Leon förvånandsvärt snabbt. Han är mycket intresserad av sin bror och vill gärna klappa honom (försiktigt), samt peka ut hans näsa och öron. Han försöker stoppa in nappen i munnen på Leon när han gråter och gunga honom när han sover. I morse utstötte hen glada utrop när han fick syn på Leons små fötter. Han blir lite orolig när Leon gråter så vi försökte förklara för honom att Leon "sjunger", vilket ledde till att numera när Leon gråter så kan Tymon gå omkring och nynna lite "la, la, la..." vilket adderar lite komik till situationen. Men han är inte alltid helt övertygad, så ibland blir det lite halvhysteriska "LA! LA! LA!" och en blick som säger "jag vet att ni säger att han bara sjunger, men om ni inte får tyst på honom inom en snar framtid så blir jag tokig". Vad ska jag säga, jag förstår hur det känns. Tymon har fått en konstig vana att kalla sig själv och Leon för "Mamma". Jag försökte reda ut begreppen genom att visa honom bilder.
- Var är Leon? frågar jag
- Där, säger han och pekar
- Bra, och var är Mamma? frågar jag
- Där är Mamma, svarar han glatt och pekar
- Så det här är...
- Mamma!
- Och det här är.... (jag pekar på Leon den här gången)
- Mamma!
- Nehej, vi tar det från början, var är Mamma?
- Där!
- Så det här är... (pekar på Leon)
- Mamma!
- Hmmm... var är Leon då?
- Här!
Jag ger upp och öppnar en bild med Tymon
- Mamma! utropar han innan jag ens hunnit fråga
Efter en timmes förfrågning med bilder kommer jag fram till att familjen består av:
Mamma (som även inkluderar Tymon och Leon), Pappa och Kotek (dvs lilla katten). Nåja, jag kan vara glad att han inte buntade ihop mig med katten i alla fall.
fredag, januari 12, 2007
Böcker
Jag hade ingen aning vad jag ville läsa så jag beställde en bunt böcker från SF-bokhandelns "prisvinnande böcker" lista med följande resultat:
Joe Haldeman: Camouflage (Nebula Award 2005)
Haldeman's "Forever peace" och "Forever war" var lysande, så jag väntade mig nåt storslaget här, men det verkar som att de delar ut priser på gamla meriter. Två främmande varelser gömmer sig bland mänskligheten - den ena är grym och inställd på överlevnad, den andra blir med tiden lite "mänsklig" och lär sig empati. Jag ska inte avslöja för mycket, så gissa ifall de möts på slutet för att göra upp. Gissa vem som vinner. Kan det bli mer klicheartat? Gäsp...
Charles Stross: Accelerando (Locus Award 2006)
Jag har blivit rekommenderad Stross och efter att ha läst ett par böcker av honom så var jag på väg att ge upp. Vilken tur att jag inte gjorde det! Den här boken är en riktig guldklimp, fylld med nyskapande ideer från början till slut. Skulle vilja säga att man vill läsa den från pärm till pärm i ett svep, men så är det faktiskt inte - ibland känner man att man måste lägga ifrån den en stund för att fundera en bit, smälta alla implikationer av de finurliga påhitt som kastas på en från nästan varje sida, le lite och börja läsa igen... Så där mycket njöt jag inte sen jag läste "Hyperion".
Neil Gaiman: Anansi Boys (Locus Award 2006, Mythopoeic Award 2006)
En mycket trevlig bok som jag hade alldelles för höga förväntningar på och kunde därför inte njuta av den till 100%. Rolig, men inte lika rolig som "Good Omens", stämningsfull, men inte lika mycket som "American Gods". Nackdelen med att göra bra ifrån sig är att det blir svårt att överträffa sig själv.
Robert Charles Wilson: Spin (Hugo Award 2006)
Intressant storyide, bra skrivet, levande personer - allt detta gör att man läser det i ett svep eftersom man både är intresserad av förklaringar till allt som händer i boken och av att veta hur det kommer att gå för alla inblandade. Rekommenderas.
Ian M. Banks: The Algebraist (nominerad till Hugo Award 2005)
Jag förstår varför den inte vann... Jag har fortfarande inte tagit mig igenom den eftersom mer intressanta böcker lyckas locka iväg mig och sen när jag kommer tillbaka till den så har jag glömt var jag var, vad det var som hände och vad det är egentligen det handlade om. Jag erkänner, boken skulle säkert kunna upplevas bättre om man läste den lite mer sammanhängande, men att den inte lyckas dra in mig tillräckligt för att avsluta den tyder på någonting.
Jag tror att jag har köpt flera prisbelönta böcker men nu kan jag inte hitta dem. Från att ha vetat exakt vilka böcker som står var i bokhyllan så har jag hamnat i ett läge där jag vet inte ens vilken bokhylla eller våning de befinner sig på. Dags att skaffa en billy eller två och göra lite ordning igen.
Efter de tunga titlarna så var jag tvungen att koppla av med:
Stephen King: Cell
Skönt att inte behöva tänka så mycket en stund, det räcker att bara vara rädd. Inget riktigt nyskapande här, King blandar och ger från samma kortlek som vanligt: vi har zombiesar (typ), blod, världens undergång, katastrof som lockar det sämsta inom människor, några hjältar som ska hindra mänskligheten från utplåning osv. Av någon anledning så blir det inte lika läskigt som tidigare dock.
Joe Haldeman: Camouflage (Nebula Award 2005)
Haldeman's "Forever peace" och "Forever war" var lysande, så jag väntade mig nåt storslaget här, men det verkar som att de delar ut priser på gamla meriter. Två främmande varelser gömmer sig bland mänskligheten - den ena är grym och inställd på överlevnad, den andra blir med tiden lite "mänsklig" och lär sig empati. Jag ska inte avslöja för mycket, så gissa ifall de möts på slutet för att göra upp. Gissa vem som vinner. Kan det bli mer klicheartat? Gäsp...
Charles Stross: Accelerando (Locus Award 2006)
Jag har blivit rekommenderad Stross och efter att ha läst ett par böcker av honom så var jag på väg att ge upp. Vilken tur att jag inte gjorde det! Den här boken är en riktig guldklimp, fylld med nyskapande ideer från början till slut. Skulle vilja säga att man vill läsa den från pärm till pärm i ett svep, men så är det faktiskt inte - ibland känner man att man måste lägga ifrån den en stund för att fundera en bit, smälta alla implikationer av de finurliga påhitt som kastas på en från nästan varje sida, le lite och börja läsa igen... Så där mycket njöt jag inte sen jag läste "Hyperion".
Neil Gaiman: Anansi Boys (Locus Award 2006, Mythopoeic Award 2006)
En mycket trevlig bok som jag hade alldelles för höga förväntningar på och kunde därför inte njuta av den till 100%. Rolig, men inte lika rolig som "Good Omens", stämningsfull, men inte lika mycket som "American Gods". Nackdelen med att göra bra ifrån sig är att det blir svårt att överträffa sig själv.
Robert Charles Wilson: Spin (Hugo Award 2006)
Intressant storyide, bra skrivet, levande personer - allt detta gör att man läser det i ett svep eftersom man både är intresserad av förklaringar till allt som händer i boken och av att veta hur det kommer att gå för alla inblandade. Rekommenderas.
Ian M. Banks: The Algebraist (nominerad till Hugo Award 2005)
Jag förstår varför den inte vann... Jag har fortfarande inte tagit mig igenom den eftersom mer intressanta böcker lyckas locka iväg mig och sen när jag kommer tillbaka till den så har jag glömt var jag var, vad det var som hände och vad det är egentligen det handlade om. Jag erkänner, boken skulle säkert kunna upplevas bättre om man läste den lite mer sammanhängande, men att den inte lyckas dra in mig tillräckligt för att avsluta den tyder på någonting.
Jag tror att jag har köpt flera prisbelönta böcker men nu kan jag inte hitta dem. Från att ha vetat exakt vilka böcker som står var i bokhyllan så har jag hamnat i ett läge där jag vet inte ens vilken bokhylla eller våning de befinner sig på. Dags att skaffa en billy eller två och göra lite ordning igen.
Efter de tunga titlarna så var jag tvungen att koppla av med:
Stephen King: Cell
Skönt att inte behöva tänka så mycket en stund, det räcker att bara vara rädd. Inget riktigt nyskapande här, King blandar och ger från samma kortlek som vanligt: vi har zombiesar (typ), blod, världens undergång, katastrof som lockar det sämsta inom människor, några hjältar som ska hindra mänskligheten från utplåning osv. Av någon anledning så blir det inte lika läskigt som tidigare dock.
fredag, januari 05, 2007
Shopping
Jag tror vi var lite försiktigare med Tymon. Redan andra dagen packades Leon in i en bilstol och följde med mig på en shoppingrunda till Icano-huset. I kön till kassan i leksaksaffären hörde jag hur någon engelskpratande man bakom mig kommenterade till sin lilla son.
"Look, what a little baby. He cannot be more than two weeks old!"
Jag tittade bakåt. "Two days, actually", rättade jag och vände mig tillbaka för att betala. Bakom mig hörde jag en förundrad röst säga "Look, he's only two days old and already spending money!"
Ljuvliga icano-huset, en av de få ställerna i Linköping som kan trigga en panikkänsla inom mig. Ibland när jag känner mig kvävd där så får jag en vision hur jag kastar mig ylande genom folkmassan, armbågar folk i ansikten, sparkar av dem knäskålarna, sliter av någon en arm och klubbar med den höger och vänster tills alla kastar sig förskräckta åt sidan och som på ett magiskt sätt (Icano, öppna dig!) bildas det en fri väg som jag kan springa igenom fritt hela vägen till utgången.
Nej, vadå, jag mår bra - säg inte att NI inte har sådana tankar...
"Look, what a little baby. He cannot be more than two weeks old!"
Jag tittade bakåt. "Two days, actually", rättade jag och vände mig tillbaka för att betala. Bakom mig hörde jag en förundrad röst säga "Look, he's only two days old and already spending money!"
Ljuvliga icano-huset, en av de få ställerna i Linköping som kan trigga en panikkänsla inom mig. Ibland när jag känner mig kvävd där så får jag en vision hur jag kastar mig ylande genom folkmassan, armbågar folk i ansikten, sparkar av dem knäskålarna, sliter av någon en arm och klubbar med den höger och vänster tills alla kastar sig förskräckta åt sidan och som på ett magiskt sätt (Icano, öppna dig!) bildas det en fri väg som jag kan springa igenom fritt hela vägen till utgången.
Nej, vadå, jag mår bra - säg inte att NI inte har sådana tankar...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
