Jag trodde i min naivitet att Leon skulle upp och hoppa ett par dagar efter borttagningen av mandlarna men det blev smärtsamma två veckor istället. Inte ens det ändlösa glassfrosseriet kunde trösta honom. Nu är han bra men hans röst låter annorlunda, jag kan fortfarande inte vänja mig. Hans "resonanslåda" har väl helt andra parametrar nu när det finns mycket mer utrymme i den. Han saknade mig på sjukhuset. Tror jag. Så här berättade han medan han var där:
- Pappa ska sova på taket och frysa och ramla ner och ambulansen ska komma och hämta honom.
Det måste betyda att han saknade mig och ville att jag också skulle komma dit. Eller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar