Tillbaka från Sri Lanka

Från sol och bad till snöskottning.
Leon var mycket orolig för mig medan jag var på Sri Lanka. Han var orolig eftersom jag var "i ett öken med stickande blommor". Nu var det faktiskt mer djungel än öken med bananträd istället för kaktusar, men det ändå ganska häftig att han hade skapat sig en sån bild utan att någon hade talat om för honom vad det var för ställe jag skulle till.

Leons läror

Leon spekulerar på väg till duschen:

"Du ska göra så lagom som lagom ska vara. Lagom är både varmt och kallt, men det får inte vara för mycket varmt och det får inte vara för mycket kallt. Det ska vara lagom."

Hjärta av guld

Leon började beklaga sig över att en "ny pojke på dagis som bor i utlandet" slår honom. Jag håller ett litet pappa-son-samtal med honom och förklarar att om någon slår honom så får han slå tillbaka, eftersom det räknas som försvar då och inte omfattas av "du ska inte slåss"-regeln.
- Men det kan jag inte... säger han med ett ledset ansiktsuttryck.
- Varför det? frågar jag och försöker snabbt komma på vad jag ska säga när han svarar att den andre killen är större eller starkare. Men han avväpnar mig totalt genom att svara:

- Eftersom jag har ett gott hjärta!

Ja, vad ska man säga. Jag blev så rörd att jag till och med glömde att säga att ett gott hjärta är väldigt viktigt att ha, men med ett schysst järnrör kan man slå världen med häpnad....

Skyltar, del 3

Med stor förvåning noterar jag att skyltarna sitter kvar och dessutom verkar ha blivit en accepterad del av kontorslandskapet. Nyligen så skulle man ta gruppfoto med några besökare från Sri Lanka och det var det sagt att det skulle vara "bredvid no diving skylten".
Jag fortsätter. Den här gången är det det fina (leasade) trädet som får en skylt.

Et stort hus

- Vad är det här? frågar jag Tymon.
- Ett stort hus, svarar han.

Ja, det kanske det är. Liknar IKEA lite grann - lätt att gå vilse. Den bästa förbättringen som IKEA har infört på länge är de stora kartorna med tydliga "du är här" markeringar utplacerade var 20:e meter. Jag är helt övertygad att det är min förtjänst. På tiden då kartorna inte fanns, men det fanns förslagslådor med papperslappar och pennor liggande bredvid brukade jag kladda ner "Hjälp! Jag är vilse!", "Hur kommer jag ut härifrån?!" och liknande och stoppa in det i lådorna. Mot alla odds så var det någon som tog mina hjälprop på allvar och placerade ut kartorna.

Hur som helst så tycker jag att Tymon har fin ritteknik. I helgen skrev han på ett papper "på tisdag ska vi spela minigolf" (jag tror det var menat som en påminnelse för mig). Sen sa han:

- Jag ska rita en blå boll, en blå klubba och en blå gubbe.
- Varför det? undrade jag.
- Eftersom jag har en blå krita!

Extra tusen

Pojkarna vill åka tåg, så vi får nog fixa en tågresa till någonstans. Så här säger de:

Leon: Hela tiden, hela tiden vill jag åka en sån där "extra tusen".
Tymon: Först vill jag åka ett tåg som inte är "ett-två-tusen", så att jag blir beredd att åka "ett-två-tusen".
Leon: Jag är beredd.

Annars gillar Leon att samtala med stora icke-levande figerar som plasttomtar (fixa julgranen!), skyltdockor, GB-glass gubbar och liknande. Ett samtal med en skyltdocka:

Leon: Hej!
Skyltdockan: ...
Leon: Jag har varit på dagis och lekt idag. Vad har du gjort idag då?
Skyltdockan: ...
Leon: Jag vet. Du har gjort ingenting!! Muahahahaha!

Moon

Det är inte ofta en film lämnar något intryck nuförtiden (de flesta är av sorten "Gone in 60 seconds" där titeln beskriver väl hur bra man minns filmen), men Moon hörde till ett undantag.
Det är klart att det går att göra en film med en enda person i, men jag trodde aldrig att det skulle gå att göra en så nervkittlande film. (När jag sa EN person så valde jag medvetet att inte räkna med Kevin Spacey som gör datorrösten. Datorn GERTY manifesterar sig förutom rösten enbart med hjälp av en lite psykedelisk smiley och en HAL-liknande kameraöga, så jag räknar inte "honom" som en person). En person. Ensam på baksidan av månen (svårt att tänka sig högre grad av isolering). Och det blir spännande och intressant hela tiden. Hatten av för regissören och författaren Duncan Jones (David Bowie's son).

Ny ingång

Då var bygget färdigt. Nästan i tid och nästan inom budget. Hantverkarna var oftast i tid, arbetade flitigt och städade efter sig, vilket fick mig att undra ifall de var riktiga hantverkare.
Någonstans vid punkt 2 på bilden insåg jag att jag borde ha sökt bygglov och fick lite panik. Jag ringde kommunen, förklarade vad jag ville bygga och fick veta att jag mycket riktigt behöver bygglov.

- Aha, det visste jag inte... Problemet är att vi redan har börjat.
Tanten i andra änden suckade.
- Har de redan byggt nåt som är bygglovspliktigt?
- Njaäää..., svarade jag tvärsäkert.
Hon suckade igen.
- Skicka in ansökan med ritningar då, så försöker vi ta hand om det fort.
- Ritningar? Jag har inga ritningar. Jag förklarade för byggfirman vad jag vill ha genom att vifta med händerna och peka på grannens hus som har nåt liknande.
- Fråga grannarna om du kan använda deras ritningar då...

Sagt och gjort. Nu är huset 2,5 kvadratmeter större.

Skylthackande, del 2

Istället för att göra om befintliga skyltar så kan man sätta upp nya också. Jag fick nån kommentar på min förra skylt att den kan vara farlig - "tänk om det börjar brinna". Då vill jag bara säga följande:

1. 1) Om man är så pass dum att man åker hiss när det brinner, så förtjänar man att få sina gener bortplockade ur kretsloppet.
2. 2) Skylten satt faktiskt inne i hissen - när man läser den så är det redan för sent.
3. 3) Jag har inte kollat statistiken, men jag antar att fler människor dör i hjärt- och kärlsjukdomar än i brinnande hissar. Alltså borde den nya skylten gå på "plus" i alla fall.

Men för att visa min goda vilja så är den här skylten helt klart livräddande. Jag passerar stället varje morgon på väg till min arbetsplats och det är tre våningar rakt ner. Det tog flera månader för mig att bli kvitt den olustiga känslan när jag går förbi där. En känsla som jag skulle vilja kalla för "hoppskräck" istället för "höjdskräck". Det är när man går där och kan inte låta bli att fundera hur det skulle vara att bara ta ett språng och kasta sig rakt ut. Givetvis gör man inte det, men det känns tryggare med den här skylten i alla fall.

Det riktigt konstiga är att båda skyltarna har nu suttit där i ett par månader och ingen plockar bort dem... Jag förväntade mig ett par dagar max.

Varma länder (dvs Polen)

I år behövde man inte åka långt för att hitta värmen. Polska kusten dög perfekt - sandstränder och 30+ grader. 100 meter till strander, god mat (4 måltider per dag!), aktiviteter för barn och diverse rekreationsmöjligheter. Semesteranläggningen Wielki Blekit (Det Stora Blå) såg ut som en kvarleva från kommunismtider, men den levererade.

Sen en vecka i min barndomsstad Szczecin och en liten nostalgitripp för mig. Barnen tyckte att det roligaste var att åka spårvagn. Jag gjorde en reflektion att under tiden jag har bott i Linköping så har man gjort om lokaltrafiken rätt många gånger (10?). Men i Szczecin - där har man bytt statsskick, bytt namn på rätt många gator (Leninplatsen har bytt namn igen förresten), men spårvagnarna går likadant som för över 30 år sen.

Program som inte fungerar i Turkiet

Jag har lärt mig någonting nytt idag: att bokstäver "i" och "I" är två helt skilda bokstäver på turkiska. Så om man befinner sig i Turkiet och börjar jämföra strängar som "into" och "INTO", eller "begin" och "BEGIN", så får man veta att de inte alls är lika även om man hade talat om att man inte brydde sig om stora eller små bokstäver. En del program börjar plötsligt fallera på helt oväntade sätt - om man nu inte har varit förutseende och tog hänsyn till turkiska "i" när man programmerade. Hand upp alla som tar hänsyn till turkiska "i" när de programmerar... Tänkte väl det.

Helt orelaterat:
Tymons framsteg: Cyklar på två hjul till dagis.

Skylthackande

För ett tag sedan åkte jag efter en buss som med stora bokstäver proklamerade sig att vara "ANALBUSSEN". Jag hann lyfta på ett ögonbryn innan jag insåg att någon hade lagt stor möda på att sudda bort ett K i början. Ah... Skylthackande - den underskattade konstformen. Förresten, vad sägs om skylten i hissen på mitt jobb (se bild)?

Fler roliga lagar

Lagstiftningscirkus fortsätter. Justitiemordmini... usäkta, justicieminister Beatrice Ask vill att polis och åklagare ska kunna döma ut fängelsestraff utan att blanda in onödigheter som domstol och rättegång.

Folkhälsoministern la ett förslag om att polisen och tullen ska ha rätt att beslagta "lagliga droger".
Tanken svindlar... Vad är "lagliga droger"? En drog är väl ett preparat som är narkotikaklassat och därmed olagligt. Eller kommer polisen at knacka på och tömma mitt barskåp? "Den här Lagavulinflaskan ser mycket lockande... err.. jag mernar misstänkt ut... Den är inte olaglig, men vi tar den med oss. Vad har vi här då...? Socker? Vet du inte om att det är beroendeframkallande? Det konfiskerar vi. Tacka vår folkhälsominister."
Förslaget motiveras flummigt med att man vill försöka komma åt substanser som ännu inte hunnit bli narkotikaklassade. Jag förslår att man även passar på och arresterar alla som ännu inte hunnit bli brottslingar.

Leon - mandlar = smärta

Jag trodde i min naivitet att Leon skulle upp och hoppa ett par dagar efter borttagningen av mandlarna men det blev smärtsamma två veckor istället. Inte ens det ändlösa glassfrosseriet kunde trösta honom. Nu är han bra men hans röst låter annorlunda, jag kan fortfarande inte vänja mig. Hans "resonanslåda" har väl helt andra parametrar nu när det finns mycket mer utrymme i den. Han saknade mig på sjukhuset. Tror jag. Så här berättade han medan han var där:

- Pappa ska sova på taket och frysa och ramla ner och ambulansen ska komma och hämta honom.

Det måste betyda att han saknade mig och ville att jag också skulle komma dit. Eller?

Kall semester och den arga kocken

Att ha semester i Maj brukar vara skönt. Den här gången råkade vi ut för årtusendets kallaste Maj (7C!). En värmeväxlare på hotellet gick sönder andra dagen, vilket resulterade i avsaknad av varmt vatten. Barnpoolen stängdes av samma anledning. Rummet vi fick stank mögel. Trots allt detta så var det skönt med semester. Och av alla de konstiga saker som vi råkat ut för är det inte de här grejerna jag kommer att komma ihåg bäst. Jag kommer alltid att förknippa den här semestern med den missnöjda kocken.
Han stod där i matsalen och förväntades fixa omelett eller äggröra på morgonen och grilla köt och liknande på eftermiddagar. Lönnfet, med mössan på sned blängde han aggressivt på hela omgivningen. Första morgonen ställde jag mig i kön för att få omelett och blev vittne till följande:

- Äggröra, tack! sa damen som var först i kön. Kocken blängde på henne utan att röra en min. Till slut suckade han uppgivet.
- Av. Hur. Många. ÄGG!? väste han till slut.
- Två.
Han suckade ännu djupare och rullade med ögonen.
- MED VAD?! skrek han på henne.
- Skinka... viskade den förskräckta damen. Han slängde en arg blick på henne och började fixa äggröran. Under tidan nickade han kort mot nästa person i kön som var en tysk.
- Eine omelett, bitte! sa tysken. Kocken kisade misstänksamt på honom samtidigt som han med arga rörelser vispade äggröran.
- Naturell? frågade han.
- Ja, ja, naturell.
Kocken nickade för sig själv.
- Eine omelett, naturell? försäkrade han sig.
- Ja, ja.
Kocken slängde fram den färdiga äggröran och tysken kom fram.
- Eine omelett, naturell? frågade kocken ytterligare en gång med en fördömmande röst.
- Ja, ja, sa tysken. Sen pekade mot bacon och gräslök och sa att han ville ha det med. Det där skulle ha inte ha gjort. Kocken slängde ner grejerna han höll på med och blev röd i ansiktet. En kort stund stirrade han bara på tysken, sen började han göra omeletten. Hans yviga rörelser och sättet med vilket han skramlade med grejerna visade tydligt hur förbannad han var.
Sen av någon outgrundlig anledning började kocken att beklaga sig för MIG (som stod nästa i kön).
- Jag FRÅGADE honom TRE gånger om han skulle ha omelett utan någonting i och han sa ja. Men till slut så vill han ha omelett UTAN någonting i men med ändå med saker i!
Kocken var så arg att jag trodde han skulle börja gråta snart. Jag försökte se medlidande ut och förberedde mig noga (snart var det min tur ju!). Jag började känna mig som om jag stod i kön till soup-nazin från Seinfeldt.
- Omelett, två ägg, skinka och gräslök! sa jag när jag kom fram. Han tittade misstänksamt på mig men hittade inget att klaga på. "Safe!" tänkte jag. Det trodde jag bara...
Nästa dag när vi höll på och samla ihop frukostdelarna till vårt bord så såg jag Maja gå förbi med en äggröra. "Det ser gott ut", tänkte jag och ställde mig i kön till den arga kocken för att få en likadan. När det var min tur sa jag med klar röst utan att tveka:
- Ägröra, två ägg, med skinka och gräslök!
Reaktionen blev inte som jag väntat mig. Kocken lutade sig framåt och spände ögonen i mig. Sen väste han:
- Ni kunde inte ha beställt av fyra ägg från början då!?
Det blev för mycket för mig. Jag stirrade tillbaka.
- Du gillar inte att göra äggröra, va?
Jag trodde han skulle backa då, men det gjorde han inte.
- Det ÄR faktiskt rätt monotont... började han och hamnade plötsligt i en monolog om hur hans jobb suger. Jag hade kunnat svara med en uppsjö av spydiga kommentarer som tävlade om vilken skulle bli först ut till tungspetsen, men... varningsklockor börjande ringa. Reta upp kocken på ett ställe där man tänkte äta i en vecka? *Bad idea!* *Bad idea!*
Jag sa ingenting.

Kaffe med vitt

Det har skett någons slags kupp mot våra kaffeautomater. På alla knappar, beskrivningar osv så har alla förekomster av ordet "mjölk" eller "grädde" (ett tjugotal ställen per maskin) blivit utbytta mot ordet "vitt". Så nu kan man inte få en "kaffe med mjölk", det finns bara "kaffe med vitt". Det står inte förklarat vad det är. Jag tror inte jag vill veta.

"Krätningar"

Det visade sig att jag INTE var immun mot vinterkräkssjuka (vilket jag fram tills nu trodde). Leon lyckades smitta mig också. Han väckte mig mitt i natten med ett sånt högt skrik att jag rusade till barnsovrummet och var framme vid hans säng innan jag ens själv hann vakna till. Han satt i sängen och gallskrek och jag sträckte mig fram och greppade honom och upptäckte att jag stoppade händerna i nåt varmt och kladdigt. Hela hans pyjamas var röd och jag i mitt nyvaket tillstånd inte kopplade att hans pyjamas faktiskt VAR röd utan trodde först att det var blod. Att hela hans var blodig. "Halspulsådern måste vara av eller nåt". Men sen kände jag lukten som omedelbart gav mig flashbacks till studenttider och jag insåg att jag har just stoppat in händerna i spyor. Inte konstigt att jag blev smittad.

Leons framsteg: Han har just vält sitt första träd. jag vet inte hur han lyckades med det, men vårt nya plommonträd är nu borta. Han är nu känd under namnet "Leon Trädvältaren".

Vildmarkshotellet

Nu ligger jag ca en månad efter med skrivandet. Det var då vi åkte över en helg till Vildmarkshotellet i Kolmården till nåt som kallas för "Familjespa". Vi var lite tveksamma över hur barnen skulle klara av "Wild Tour" - den över två timmar långa vandringen genom den stängda djurparken i nåt som studvist liknade en snöstorm, men det gick över förväntan bra. Leon utmärkte sig under hela utflykten med sina roande kommentarer. Det första han sa med upprörd röst när vi steg in i hotellrummet var:

- Var är TVn DÅ?!

TV:n fanns (till hans stora lättnad), men vi skulle ut på "Wild Tour" istället. Vi träffade delfinerna och guiden frågade:

- Är det någon här som hade tänk att bli en delfintränare?

Till våran förvåning lyfter Leon handen och ropar:

- Jo, jag!

För att sedan tillägga med en självbelåten min:

- Jag vill SLÅ delfinen!

Vi kom ganska nära tigrarna, man kunde tydligt se deras stora vassa tänder och nästan känna deras andedräkt. Leon studerar gallren en stund och frågar:

- Är tigern i fängelse?

- Ja, svarar vi.

Han nickar, uppenbarligen lättad:

- Bra.

- Titta Lelle, där finns det en lama.

Leon rynkar på pannan:

- Är det en bä bä vita lama??

Väldigt bra utflykt, trots det dåliga vädret...

Stora tal

Man börjar tidigt med matte på dagis. Tymon har redan lärt sig "googolplex", vilket är användbart för att vinna diskussioner av typen:

- Jag har tio bilar!
- Jag har hundra bilar!
- Jag har tusen bilar!
- Jag har googolplex bilar!

...ja, där tar diskussionen slut. Av någon anledning så har inget av barnen kommit på att man kan lika gärna fortsätta med "jag har googolplex+1 bilar" - de kanske inte har kommit till addition än.

I en affär:

- Leon, vad ska vi köpa för present till pappa?
Leon svarar glatt:
- Kanske en liten googolplex?

En sann nörd har svarat...

- Tymon, hur mycket är en googolplex?
- Det är när man räknar och räknar och räknar och inte orkar räkna längre.

(För dem som inte vet: En googolplex (det största namngivna talet) är en etta följd av googol nollor. En googol är en etta följd av hundra nollor. En googolplex är alltså tio upphöjd till tio upphöjd till hundra)

Attityd

På bilden: Leon blev tillfrågad "visa nu på fingrarna hur många år du har". Vad ska man säga...

Att det var en dålig idé att resa genom hela Polen på självaste Julafton visste man ju. Att det inte skulle hjälpa min onda rygg visste man ju också. Nu är det i alla fall empiriskt bevisat.
På vägen stannade vi på ett fik i Karskrona. Det fanns en stor Jultomte i plast som stod där. Leon lämnade oss vid bordet och gick fram till tomten medan vi observerade honom på avstånd. Han stannade framför den, tittade upp och sa med en stark röst:

- Jag vill ha en lyftkran, tack!

Sen stod han kvar en stund som om han väntade på ett svar, men det kom inget... Han nickade, rörde vid tomtens hand och sa

- Tack, tomte!

Sen gick han tillbaka till vårt bord där vi satt och försökte låta bli att fnittra. Vi förklarade för honom att Tomten skulle vara i Polen i år och att vi är på väg dit och att hans klappar ligger nog redan under granen. Han blev lite bekymrad, antagligen för att han kom på att vi inte hade nån gran i år (vi skulle ju ändå iväg). Efter en stund gick han tillbaka till plasttomten.

- Jag vill ha lyftkran, tack! upprepade han. Sen tillade han:
- Och fixa granen!