Ny person

Sanna anhängare av fri marknad som vi är bryter vi Tymons leksaksmonopol genom att introducera en ny kraft på den tuffa leksaksmarknaden: Leon (3450g), som för övrigt ligger bra till för att plocka yngst-i-klassen titeln.

I swear like a fly

Råkar ni också ut för att någon berättar för er en felhörd version av en låttext och sången verkar mutera efter det, så att till slut så hör ni verkligen att de sjunger den andra versionen? Vad jag hör numera varje gång jag hör Cascada är: "Every time we touch I swear like a fly..."
Dessutom är det inte så tokigt som det låter eftersom av alla djur så tror jag att just flugorna är bäst på att svära, jag vet inte varför, det passar deras image på något sätt.

Tymon överlevde Julafton rätt bra, även om han fick panik när Jultomten kom, vilket inte är så konstigt - en främling i konstiga kläder och med hårigt ansikte bankar på dörren, blir av någon konstig anledning insläppt och kommer hotfullt fram emot en, samtidigt som alla i rummet höjer rösten och blir helt uppspelta... ja, det tog ju några julklappar innan jag lugnade ner mig och vad ska man säga om honom?
Som tröst fick han julklappar. Alldelles för många. Och den radiostyrda bilen konfiskerar jag, eftersom han är för liten för den. Sluta stirra. Nej, det är inte alls så att jag vill leka med den, han är helt enkelt för liten. Allvarligt alltså, han är ju inte ens 2 år, då är man helt klart för liten för en sådan. Den är ju för stor och för skrämmande för honom. Sluta titta så där, jag menar allvar sa jag ju! I swear like a fly...

Tvångsmässig

Jag skulle beställa en sak på webben igår. Sidorna började på svenska men språket verkade förfalla för varje steg närmare kassan tills det blev helt obegripligt mot slutet. När jag till slut presenterades med en kryssruta som sa "Ja , JAG samtycka ( tvångsmässig )" så blev jag lite smått hysterisk och ångrade köpet. Kalla mig vad ni vill men någon tvångsmässig samtyckare är jag inte. Några andra pärlor ur samma sida:

"För bedragare förhindrande avsikterna vi vill telefonerna du på den här antal."

och

"Behaga göra säker så pass du sända en giltig telefon antalen, annars vi vill inte kunde förlopp din beordra."

Länge leve automatöversättningar... Företaget heter för övrigt IDTCalls och jag börjat förstå vad idt är en förkortning av.

Tymons nysa favoritlek: Tymon gillar att leka trafikstockningar. Han gräver fram så många bilar han kan hitta och börjar ställa dem i en lång kö tät efter varandra. När han är klar och resultatet ser ut som någon av Stockholmsutfarterna dagen innan Midsommar så ler han belåten och klappar händerna. Han är konstig men jag ska inte klaga. Jag minns när jag var liten och en av mina favoritlekar var att bygga små kyrkogård...

Prat

Tymon pratar... De flesta ord säger han på svenska, men det är nog bara för att det är enklare - varför säga "samochod", när man kan säga "bil", eller "ciastko" när man kan säga "kaka". Svenska verkar vara ett barnvänligare språk (i början i alla fall). De två ord som han är mest förtjust i och upprepar ofta är "bil" och "borta", det första med glädje och upphetsning, det andra med en handgest och mycket filosofisk min. Ibland kan man tro att "bil-borta" ÄR hans filosofi, någon slags alldelles egen variant av Yin och Yang, där "bil" är Yang - det ljusa, aktiva, manliga, medan "borta" är Yin - det dunkla, passiva och kvinnliga. När han är pigg så kommer han och upprepar bil-bil som en mantra och drar en till datorn där han kräver att man ska gå in på blocket och visa honom bilder på begagnade bilar till salu, när han är trött så tittar han ner i sin halvtomma gröttallrik och hävdar "borta".
Men det är inte enbart svenska som gäller - vissa saker är lättare att säga på polska och hans första "mening" var två språkig: "kaka daj!" (daj betyder "ge mig" på polska). Sen är det några ord som han byggde själv - en del av dem kan jag förstå hur de har uppkommit, (exemplevis att tåg är "tuff-tuff"), en del inte (exempelvis att hans snuttetygblöja är "bubba").

Han förstår otroligt mycket på båda språk, men de ord han själv säger är:

bil, borta, titta, ser du?, vad är det?, pumpa, kaka, daj (polska för ge mig), kotek (polska för liten katt), apa, rybka (polska för liten fisk), mamma, tata (polska för pappa), bubba (hans eget ord för både tygblöjan och nappen - båda är hans sovaccessoarer), nalle, abu (hans ord för buss, antagligen en förkortning av polska "autobus"), sitta, am (hans ord för mat), tuff-tuff (tåg), anka, ko-ko (höna) och Buddha (nej, jag tror inte att han säger Buddha, men det låter så, vet inte riktigt vad han menar). Av hela listan är pumpa det mest oväntade ordet. Han fattade tycke till det ordet direkt när han fick höra det första gången och verkar tycka att det är kul att uttala det. Däremot har han tyvärr slutat att säga "turle"...

Titta, titta, bil, titta!

Jag medger, bilden har ingenting med innehållet att göra, men jag gillar den så pass mycket att jag bara var tvungen att lägga ut den...

Det var länge sen jag skrev någonting. Jag tänkte vänta med att skriva tills allt kommer i ordning efter flytten och vi blir färdiga med huset, men nu inser jag att man blir aldrig färdig - det finns alltid ett rum till att måla... Hur som helst så känns allt bra nu och jag ska återgå till bloggningen. Det har hänt mycket - Tymon har börjat på dagis och börjat att gå. Precis som jag misstänkte så hoppade han över krypandet helt. En dag höll jag honom upprätt och försökte med hot att få honom att säga "pappa".
- Om du inte säger "pappa" så släpper jag dig!
Han fortsatte att ignorera mig, så jag släpte honom. Till min förvåning så rasade han inte till golvet, utan vände på sig och gick till mamma. Förrädare. Från den dagen kunde han gå. Oftast så går han efter oss, men det händer ibland att han går iväg och då blir det spännande, speciellt om man inte direkt upptäcker att han har förflyttat sig utom synhål. Då kan man hitta honom djupt försjunken i något vetenskapligt experiment, då han exempelvis bedriver forskning om alsolspritens inflytande på fjärrkontrollsfunktionen...
Han har börjat prata också, men hans ordförråd verkar begränsad till det som finns i rubriken. Det är i alla fall bättre än "turle" - ett tag var "turle" det enda han ville säga. (Nej, jag vet inte vad det betyder).

Avtryckarfingret

Tymon har upptäckt att han har ett pekfinger och världen består för honom nu utav knappar. Allt ska tryckas på - helst ska det resultera i någonting, annars blir han upprörd. En motor går igång, en lampa tänds, en atombomb exploderar eller en vansinnig melodislinga spelas om och om och om igen tills antingen batterierna tar slut eller föräldrarna blir lika vansinniga, vilket nu råkar inträffa först. Jag har hört att småbarn undersöker världen genom att stoppa saker i munnen. Inte han - han undersöker saker genom att genomföra "knapptestet", dvs kolla snabbt vad det är man kan trycka på och vad det är som händer då.

Nu har vi fått första flytthjälp - en omtänksam vän såg till att vi inte behöver släpa med oss den tunga tequillan. Vi tackar henne för den tunga insatsen, nu är det bara några lätta grejer kvar som att flytta några möbler och flyttstäda ;)

Solförmörkelse

Det pågår tydligen en partiell solförmörkelse just nu, vilket märks på att det är lite mörkt och kallt - dvs inte alls då det har varit mörkt och kallt ett bra tag nu. På radion sa de att man inte ska titta direkt på solen, vilket är ett hån med tanke på det tjocka molntäcket som har legat över stan sen länge.

Jag försöker packa lite smått, men det är helt omöjligt - så fort man packar ner någonting så börjar man undra ifall man inte kommer att behöva det innan flytten. Jag håller på att dra ut fler saker till förrådet i alla fall. Det tyngsta jag släpade ut var den skrämmande mangeln... Medan jag kämpade med åbäcket som väger nästan lika mycket som jag själv så började jag fundera hur det kom sig att vi hade en sådan. Jag vägrade acceptera teorin om att det är skönare att sova i manglade kläder, eller snarare accepterar den med tilläget "under de första två minuterna", eftersom sen ser de ut som vilka andra sängkläder som helst. Däremot så fick jag motvilligt erkänna att manglade sängkläder ser snyggare ut på hyllan i skåpet, vilket ledde till att vi skaffade en varmmangel via blocket. Har ni läst Stephen Kings "The Mangler" om den onda, blodtörstiga mangeln? Jag har en misstanke om att det här är dennes lillebror. Den första föraningen fick jag när jag skulle släpa in den i huset och blev anfallen av vår katt. Eftersom jag hela tiden hade "The Mangler" i huvudet så tänkte jag att katten kunde se maskinens onda aura, men sen kom jag på att faktum att hjulen på den gnisslade med ett ljud som lät precis som ett gäng förtvivlade kattungar kunde ha bidragit också. Mina misstankar om att det var något udda med den mangeln bekräftades när jag skulle koppla upp den. Jag noterade den stora strömbrytaren på framsidan som hade två läge: 0 och 1. Den stod i läge 1. Jag stoppade i kontakten. Ingenting. "Aha, och så var den sönder också", tänkte jag. Jag vred på strömbrytaren och med ett distinkt ka-klitch ljud hoppade den över till läge 0 - då började den stora röda lampan lysa och ett lågt, olyckbådande brummande ljud hördes. Skönt att få det bekräftat - den är lite lurig.

Tymons framsteg: Förvånade alla på Hagadal (inklusive hans pappa) genom att tydligt säga "tack, tack" ett par gånger då han fick någonting. Kommer antagligen att glömma det om ett litet tag, som allt annat. Jag önskar han slutade med sina "resets".

Who's your daddy?

För ett litet tag sen fick jag ett intressant insyn i barnens världsbild. Jag var på väg hem och passerade just två små barn som lekte på gatan - det ena var grannens unge, det andra har jag aldrig sett tidigare. De avbröt sin lek och tittade på mig i tystnad medan jag närmade mig. När jag passerade kom det ett "Hej!" från pojken som jag aldrig har sett tidigare. (Vissa tror att barn gör så för att de är trevliga, men det är inte så - jag tror att det är en kontrollgrej. De små rackarna har precis upptäckt att de kan få en vuxen att stanna till, fästa uppmärksamheten på dem och säga "hej" till dem på beställning och det känns bra. Ungefär som när jag vid femårsåldern upptäckte att man kan få tanter på spårvagnen att byta plats genom att helt enkelt stirra på dem. Samma trick fungerar än idag på chefen när han kommer och säger att det är OK att jobba övertid). "Hej", svarade jag och fortsatte vidare, men då kom det en fråga som fick mig att stanna till: "Vems pappa är du?".
Den till synes oskyldiga frågan fick mig att inse att i den lilla pojkens värld det enda som rättfärdigar min existens är att jag är någons pappa. Jag kände en lättnad när jag svarade "jag är Tymons pappa", för någonstans i bakhuvudet så jag hade jag en bild av Monty Pythons Bridge of Death där folk som inte kan besvara frågor försvinner med ett "aaaargh!".
"Jag känner inte honom", sa pojken och tittade på mig misstänksamt. "Nej", svarade jag med ett leende, "han är för liten för att komma ut och leka än". Han besvarade inte leendet, såg bara lite fundersam ut en stund, sen nickade han och återgick till sin lek. Jag kände mig som om jag just hade klarat ett prov.

Tymons framsteg: Tänder!

Shoppingrunda

Nu har vi varit och shoppat, räkningen: 2.5 mille. Ett stycke hus inhandlat alltså. De nyblivna villaägare och deras avkomma flyttar till Ryd.

Tymons framsteg: börjar ta första steg (medan man håller honom givetvis, han kan inte stå än). Jag har en känsla att han kommer kunna gå innan han lär sig att krypa.

vilodag

Hela veckan går man och väntar på att det ska bli helg, man ser fram emot glädjen, lugnet och att återhämta krafterna. Men när den väl inträffar så är den en deprimerande katastrof och sen väntar nästa vecka av slit som man inte vet hur man ska klara av. Men som Jola säger så är det som i lumpen: när man tror att man har slut på krafterna så skriker en seargant på en att man ska gå några mil till och då gör man det. Det var kanske så, frågan är vad vet hon om det?
Och ibland så undrar man vad är det för vits att klampa på med tung packning i leran när man vet att i slutänden så blir det i alla fall bara nån som skriker på en lite till.

Pappa"ledig"

Då har den första veckan av självständig pappaledighet passerat. Det har gått relativt bra, även om det känns lite orättvisst att samtidigt som min arbetstid ändrade sig från 9-17 till 6-23 så halverades min lön ;) Mina gener protesterar lite grann och försöker tala om för mig att jag borde gå ut, döda en mammut och släpa hem den istället för att leka och byta blöjor hela dagarna. Det är lite synd att vi har drivrutiner daterade "stenålder" i våra gener, det skulle krävas en uppdatering. Det andra problemet är att jag saknar frugan. Delvis så ses vi lite midre, men jag tror att det är tomheten i huset som gör att det känns mer. Dessutom så från att ha spenderat hela dagarna med Tymon är hon nu begränsad till några få timmar på eftermiddagen, vilket gör det ganska självklart att hon bara har ögonen för honom när hon kommer hem.
Alla nackdelar förväntas dock vägas upp av att jag får se min son växa (där "växa" verkar innebära "skaffa sig fler möjligheter att hitta på jävulskap").
Just nu är han väldigt intresserad av tyngdkraften och genomför experiment som går ut på att han försöker plocka allt han når på bordet, slänga ner det till marken och observera utfallet med ett allvarligt och fundersamt ansiktsuttryck. Jag vet inte om han försöker kolla om allt faller med samma hastighet eller om han bara prövar "vi får se om tyngdkraften fungerar idag också", *krasch*, "jupp, det gjorde den idag också". Någon dag ska ge honom en heliumballong och göra honom förvirrad.

Tangentbord

Det bästa Tymon vet när han sitter i knäna framför datorn är att banka på tangentbordet, så jag var tvungen att ge honom ett eget tangentbord. Man ställer det framför det "riktiga" tangentbordet och han kan misshandla det bäst han kan. Nackdelen är att jag själv börjar ibland skriva på det av misstag och undrar varför det inte fungerar...

Tymons framsteg:
Lärt sig att förflytta sig lite grann, men enbart bakåt. Betyder det att han kommer att bli en bakåtsträvare?

Har sagt "pappa" på beställning. Jag tappade hakan där lite grann - jag skulle klä på honom och han låg, sprattlade och bubblade "gläglä buuu frpppt jajajaja wheee wheee!". "Lägg av med det där, säg 'pappa' istället", sa jag. Han tystnade plötsligt och tittade på mig förundrad, så jag sa övertydligt "PAPPA". Man såg hur han koncentrerade sig och upprepade 'PA.... PA...'. Wow, man blir ju nästan tårögd :)