Hela veckan går man och väntar på att det ska bli helg, man ser fram emot glädjen, lugnet och att återhämta krafterna. Men när den väl inträffar så är den en deprimerande katastrof och sen väntar nästa vecka av slit som man inte vet hur man ska klara av. Men som Jola säger så är det som i lumpen: när man tror att man har slut på krafterna så skriker en seargant på en att man ska gå några mil till och då gör man det. Det var kanske så, frågan är vad vet hon om det?
Och ibland så undrar man vad är det för vits att klampa på med tung packning i leran när man vet att i slutänden så blir det i alla fall bara nån som skriker på en lite till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar