Stycka

"Stycka" är vad Tymon kallar gymnastik. Friskis & Svettis har någonting som heter "familjegympa" som riktar sig till små barn - enkla rörelser till mer eller mindre kända barnvisor. Barn betalar inträde och vuxna följer med gratis, lite som i Busfabriken. Tymon tycker mycket om det. Till min stora förvåning så verkar jag vara den enda som hejar på mitt barn... Jag försöker uppmuntra, beröma, visa och se till att han både får motion och har roligt. De flesta andra verkar strunta fullständigt i sina barn som lite vilsna går bara omkring medans deras mammor och pappor iklädda svindyra träningskläder kastar sig i övningar med en sådan iver som om "krokodilsången" har blivit en OS-gren och de är är helt övertygade att de skall till Kina. Det är fascinerande att se så mycket missriktad energi på en gång.

Heja!

Leon säger ingenting. Inte "mamma", inte "pappa", inte någonting. Fast jag har märkt att när man håller honom i händerna och lär honom att gå så strävar han framåt skanderande "he-ja! he-ja!". Kan det räknas som ett första ord? I så fall återspeglar det hans karaktär rätt bra. Heja!

Tymon bygger substantiv. Två nya är "en älsk" (dvs en kram) och "en spol" (vilket betecknar den konstiga företeelsen att man av någon anledning endast spolar toaletten en gång istället för att göra det gång på gång på gång...)

Jag gillar Gaiman så jag blev lite förvånad när jag upptäckte att inte nog att han hade skrivit en bok som jag inte kände till, så har det dessutom gjorts en film av den. Boken har jag fortfarande inte läst men nu har jag sett Stardust - en kul och mysig saga med en hel del absurd Alice i Underlandet-känsla. Robert de Niro (en av mina favoritskådisar) gör en helt lysande insats som den skräckinjagande och inte helt heterosexuella piratkaptenen.

Dårarnas palats

Nu har jag läst ut (eller snarare lyssnat ut) Gåtornas Palats (Digital Fortress) av Dan Brown (han med Da Vinci Koden) och kunde andas ut med lättnad. Den boken var synnerligen irriterande. Ibland undrar jag om det bara är böcker och filmer som handlar om datorer som fylls av faktafel till bristninggränsen, eller om det gäller alla yrkeskategorier? Om någon gjorde en film om exempelvis sopåkare, skulle hela världens sopåkarkår slå sig för pannan och utbrista "Vad gör han?! Man kan väl inte dra en soptunna så här!"? Antagligen, men oftast är det bara de berörda yrkesmänniskor som märker sånt, såvida inte felen är gigantiska - som exempelvis i filmen Mission to Mars. För er som inte kommer ihåg den (eller hade turen att inte se den): filmen som enligt reklamen spenderade en hel del pengar på att försöka visa en realistisk bild av en resa till Mars. Jag vet inte riktigt vad de spenderade pengarna på, men de kunde ha anlitat en rådgivare som har gått ut grundskolan och på så sätt slippa "glömma" Newtons rörelselagar exempelvis.
På samma sätt så känns det att herr Brown kunde ha kollat med vilken tolvåring som helst för att ta reda på någonting om datorer. Visserligen hade han gjort lite research, men det ger boken ännu mer komisk karaktär när detaljerade faktabeskrivningar blandas med rena nonsensgrejer.
Tyvärr så är de riktiga fakta i periferin och det är just kryptografiska och datortekniska nonsensgrejer som hela boken baserar sig på. Själva upplösningen, som skulle nog vara väldigt spännande och dramatisk känns som en enda plåga - NSA tittar skräckslagen på när hela världens hackare börjar komma åt deras superhemliga data, men kan inte hindras eftersom "databasen tar en timme att stänga ner". Det enda sättet att hindra dem är att lösa ett antal gåtliknande problem, men det går inget bra eftersom ett helt rum fylld med högutbildade människor (med tillgång till Internet dessutom) inte kan komma på vad det egentligen är för skillnad på två isotoper... *Stön*.

Farväl till otuch

Vi säger farväl till "otuch", "turle" och "hurlur" - tre ord som Tymon har slutat att säga. Det första betydde att sova, vad de andra två betydde kommer vi aldrig att få veta.

Bröderna

Jag tror att Tymon älskar sin lillebror. Visserligen så slår han, knuffar och sätter sig på honom ofta, men jag har även sett att han smeker, klappar, kramar och pussar honom spontant. Tymon blir ledsen när Leon gråter. Då kommer Tymon, stoppar in någon leksak i händerna på honom, smeker honom på kinden och säger "gråt inte Lelle...".

Tymon har skapat två nya grammatiska begrepp: hyperbestämd form och hyperplural. Hyperbestämd form får man genom att lägga till en bestämd ändelse på ett ord som redan är i bestämd form. Man får en väldigt bestämd form då. Exempel: tåget åker på bronen. Hyperplural får man genom att lägga på en plural ändelse på ett ord som redan är i plural. Exempel: Tymon tittar på sina skor och säger "skor". Sen tittar han på hyllan med alla skor och säger "skorar!".

Tänder igen

Tänk att det kan vara så mycket skrik och gråt när nya tänder kommer. Jag skulle vara GLAD om jag kunde få nya tänder...

Dagens elektroniktips 1: När ni drar om sladdarna se till att ni inte råkar linda en strömkabel runt en signalkabel. Den inducerade spänningen kan man få en riktig smekning av, det kan jag intyga.

Dagens elektroniktips 2: Köp en förstärkare med många ingångar. Om ni glömmer tips 1 och bränner en så kan ni alltid använda en annan.

Garagemotsättningar och ingenjörskonst

De slåss och det lär de fortsätta med ett bra tag framåt, eftersom det är tydligen vad bröder gör. Oavbrutet. Jag ska se till att få in dem på kung-fu träningar så att de åtmistone kan göra det ordentligt. Tymon tolererar inte att Leon leker med hans leksaker. Eller att han tittar på dem. Eller att han ens ser ut som om han tänkte titta på dem. En av leksakerna som Leon var portförbjuden från var Tymons parkeringshus, men den listiga planen att ge honom ett ännu större parkeringshus så att han låter brorsan överta det mindre fungerade bra. Efter en stunds lekande kom Tymon:

- Gick sönder!

En snabb inspektion visade att parkeringshushissen förvandlades till en dödsfälla som handlöst faller i schaktet.

- Pappa fixar!, lovade jag lite väl optimistiskt.

Jag skruvade isär parkeringshuset och tog ut den felande hissen. Det visade sig att det som skulle hålla hissen på plats var två tunna plastbitar som förväntades sticka ut och bromsa hissen genom att böja sig fram och tillbaka några gången under hissens färd. Alla vet vad som händer med tunna plastbitar som böjs fram och tillbaka några hundra gånger - de går av. Hälsningar till puckot som projekterat denna leksak. Men nu skulle problemet åtgärdas och alla problem kan lösas med hjälp av gem och tejp. Nej, just det, det var alla elektriska problem som kan lösas med gem och tejp och det var tydligen inte ett sådant. Som tur så finns det en universallösning även för alla icke-elektriska problem och det heter superlim. Efter ett par timmar (när jag till slut lyckades separera mina fingrar från varandra) insåg jag att inga mängder av superlim kunde hålla de hård belastade plastbitar på plats. Skulle man kunna smälta ihop dem med resten? Ytterligare ett par timmar senare, när alla lösa plastbitar hade bokstavligen gått upp i rök insåg jag att problemet var klurigare än jag trodde. Tymon sov och det enda jag kunde tänka på var hur besviken han skulle bli om hans parkeringshus skulle vara utan hiss på morgonen.

Till slut segrade ingenjörskonsten. Lösningen innehäl bland annat en lödkolv och en rosa IKEA-gaffel.

Förhandlingar

Jag har haft principen "jag förhandlar inte med terrorister" (se bilden). Jag gav upp den så fort förhandlingar blev möjliga (dvs inskränkte sig inte till enbart utpressningsförsök av typen "jag lägger mig här och skriker tills du gör som jag vill").

Jag minns första gången som jag upptäckte att Tymon begriper "först - sen" konstruktionen: Det var innan han blev bra på att signalera sina toabehov och det var viktigt att sätta ut honom på pottan då och då. Vi stod i hallen och hade en dragkamp.

"Gå på pottan", försökte jag övertala.

"Titta tatki!", envisades han (Tatki = tymonska för teckande filmer)

"Pottan!"

"Tatki!"

Vi stod där och drog åt var sitt håll. Till slut försökte jag med:

"Om du går på pottan först, så får du titta på tatki sen."

"Okey", svarade han till min stora förvåning och marcherade till toan utan vidare protester.

Han tittade lite misstänksamt på mig från pottan.

"Kissa - tatki kommer"

"Ja ja, de kommer", lugnade jag honom. Jag måste ju hålla avtalet.

Sen dess blev livet lättare. Ordet "senare" är en höjdare. Det ger alla en möjlighet att ge efter utan att behöva känna sig besegrad:

"Kaka!"

"Nej."

"Kaka!"

"Absolut inte."

"Kaka senare?"

"Eh... Okey, du kan få en kaka senare..."

Men man ska passa sig, han har ett bra minne, så här blev det en gång:

"Titta tåg?", han ville se Thomas och vännerna på TV.

"Nej, det är dags att sova"

"Titta tåg!"

"Nej, gå till sängen nu"

Sista försöket: "Titta tåg senare?"

Jag skrattar lite: "Visst, om du sover först så får du titta på tåg senare". Han går och lägger sig och så var det med en saken, trodde jag. Men till min stora förvåning var hans första ord nästa morgon när han stod där i dörren och gnuggade ögonen:

"Titta tåg...?"

Klara, färdiga, kryp!

Leon har lärt sig att krypa på semestern. Det innebär ett slut för hans ständiga skrik av frustration - nu kan han ta sig fram, stjäla Tymons leksaker, stoppa fingrarna i väguttaget, dra i högtalarkabeln och tugga på krukväxter. Yippie!

Dagens uppfinnaridé: Man behöver tydligen inte betala TV-licens för att man kan se på TV i sin mobil. Dags att bygga en 42 tums mobil alltså.

Könsroller

Minisemester i Polen. En lekplats i ett köpcentrum känns som en oas i ett annars så barnovänligt landskap. Kassor för trånga för att gå igenom med en barnvagn, avsaknad av skötbord och barnstolar - man får en känsla att alla barn stannar hemma tills de klarar sig på de vuxnas villkor. Könsrolleuppdelningen känns tydligare också. I en leksaksaffär ser jag två tydligt beskrivna avdelningar: "Leksaker för pojkar" och "Leksaker för flickor". Jag ska inte hyckla - leksaker i en svensk affär är ofta sorterade likadant, men de skrivna skyltarna förstärker intrycket. Tack för att ni upplyser oss. Annars skulle nåt hemskt kunde hända, som att en pojke får en docka eller en flicka får en traktor... På lekplatsen måste alla vuxna ta på sig skoskydd, medan barnen ska gå barfota.

- Jag kan också ta av mig skorna, förslår jag.

- Nej, här går ALLA vuxna i skoskydd.

I poolen lyckades jag undkomma den obligatoriska badmössan (!) men här ger jag upp och köper skoskydd. Två och femtio - de är nog en viktig inkomstkälla för stället och dessutom den roligaste leksaken för Leon. Han försöker krypa fram till alla vuxna han ser i närheten och sliter glatt i deras skoskydd. Tymon koncentrerar sig på att frakta saker med leksaksbilar istället. Efter ett tag övergår han till en rosa vagn som transportmedel. Någon gubbe ser honom och hojtar:

- Håll dig till bilar istället!

- Varför det då?, fräser jag ilsket. Om han vill leka med en vagn så ska han väl få göra det. Han kanske växer upp till en bra far.

Jag hoppas att det outtalade "till skillnad från er" uppfattas.