Beröm!

Varför går vi hemma och säger "Okej då... BERÖM!" till varandra...?
Så här var det: Leon hade "vänliga veckan" i skolan. Eftersom alla kanske inte är så bra på att tänka ut vänliga handlingar så fick de en lista med förslag på saker de kan göra som kan ge vänlighetspoäng. Lelle sitter i köket och läser högt för sig själv:

- Hjälpa föräldrar med maten.... Neeeeej.... Hjälpa till med städningen... Nääää.... Hjälpa sitt syskon med något... Nja..... Ge beröm till någon i familjen.... Ja! Det kan jag väl göra. 

Han tittar upp och vi sträcker på oss medan han granskar oss med en kritisk blick. Alla undrar vem han väljer för att ge beröm till. Till slut faller hans blick under bordet.

- Katten! Jag ska ge beröm till katten!

Luften går ur oss.

- Och vad är det du ska berömma katten för? undrar vi oskyldigt.

- För att han har ätit så bra! svarar Lelle, reser sig och går till kattens skål. Han tittar ner i skålen.

- VA?! utbrister han. Du har ju knappast ätit NÅGONTING! Han ger katten en ogillande blick.

- Men okej då! BERÖM! säger han, går tillbaka till sin plats och kryssar i glatt dagens goda gärning.

Skolarbeten

Nu är skolåret slut och barnen kom hem med diverse skapelser som de till verkat under årets gång.
Jag hittade bland annat en fantastisk saga som Leon har själv skrivit i början av sin förskoleklass. Den gick så här:

GUBENSSKAT

DET VA  EN GUBE OCH HAN
HITA EN GROTA OCH HAN J-
ICK HEEM OCH HAN PAKA SE-
J OCH HAN PAKA SEJ MCKE OCH
SÅ JIK HAN OCH TIL SLUT SÅ
HITTADE HAN GROTAN SÅ JIK H-
AN IN I DEN SÅ HITAD HAN
EN MASSA TUNLAR OCH DEVA
BARA FYRA OCH HAN TOG DEN
TREDJE TUNNLN OCH HAN OCH
DE BLEV MÖRKT OCH HAN TOG FRA-
M FICKLAMPA OCH HAN LYSD-
E FRAM ET KRYS OCH HAN HITAD-
E EN SKAT FUL MEDPEN-
GAR.

Kung-Fu

Killarna gillar kung-fu.

Efter första terminen har de graderat och fått ett sträck på bälten, så de är jättestolta över att inte vara "helt nybörjare" längre.


Tillfrågad om vad det är han gillar mest med kung-fu, svarar Lelle utan att blinka:

- Inre frid.

Star Wars rum

Då var det dags att säga hejdå till barnrummet och välkommen till pojkrummet. De gulliga tapeter och prydnader revs bort (barnen hjälpte givetvis till med tapetrivning) och ett lite "mognare" alternativ med temat Stjärnornas Krig skapades. Bilden som jag gjorde (och som jag är väldigt stolt över) där de kör sin LEGO Starfighter blev en stor kanvastavla. Men den blev ändå liten i jämförelse med de fototapeter som de har fått. Ett mäktigt intryck är vad man får när man går in. Detaljer som Lego Darth Vader läslampan (som jag fortfarande är lite avis på ;) kompletterar helheten.Att Leon går och nynnar på The Imperial March hela tiden är lite mera passande nu när han sover under självaste Dödsstjärnan ;)

Höst

Sommaren är slut.
När man kom hem från semestern så möttes man av en vildvuxen katt och en vildvuxen trädgård. Katten kunde man borsta (föga nytta gjorde det) och trädgården kastade jag ut mig för att rensa. Inte för att jag gillar, men har man spenderat en massa pengar på det så vill man ju att de ska se någorlunda ut, annars är det ju slöseri. Slutsats: katthår och ogräs vinner man inte mot.

Tymon började skolan, han var väldigt nyfiken på vad det skulle innebära.
- Vad gör man i skolan för något?
- Man lär sig saker.
- Som vad?
- Tja, som matte exempelvis.
- Vad är matte?
- Matematik.
- Vad är matematik?
- Ja, du vet, plus och minus och sånt...
- Aha...

Den diskussionen ägde rum långt före skolstarten så jag hann glömma den till den dagen Tymon kom från skolan för första gången.
- Tymon, hur var det i skolan?
- Det var bra... fast...
- ?
- Jag fick inget plus.
(Har de redan börjat med betyg från första dagen?)
- Nehej, var den några andra som fick det då?
- Nej... Och jag fick inget minus heller.
- Nehej, det är väl bra?
- Nej.
- Va?

Till slut kom det fram att han var besviken att han inte fick lära sig matte. Nåja, du hinner...

Star Wars är svaret

- Vad kallar man en sån där människa? frågade Leon när jag hämtade honom på dagis.
- Vilken då?
- En sån här! sa han och pekade på en annan pappa som alltid hämtar sina barn iklädd en M90.
- En militär, svarade jag.
- En vadå? Är det som en pirat? undrade han.
- Inte riktigt... Det är soldater - de som krigar.
- Som polis? Poliskrig?
- Inte riktigt... Poliser fångar tjuvar (i teorin i alla fall), soldater slåss med andra soldater när det blir krig.
Leon ser förvirrad ut. Tymon kommer till undsättning:
- Lelle, det är som Star Wars, förstår du...
Leon: Aah...

Påsk ...pirater?

Killarna ville ha godis men vägrade att vara påskkärringar. De är ju killar. Det slutade med att de gick omkring som "påskpirater", ringde på hos grannarna och ropade "Glad Påsk! Arrr! Arrr!". Det gav en bra utdelning det med.

Fotobok ftw

Efter att ha tillverkat ett antal "nästan svart-vita" bilder bestämde jag mig att skapa en fotobok av dem. Resultatet blev över förväntan bra, så nu tänker jag fortsätta skapa fler.

Jag var på väg någonstans med barnen när Tymon sa plötsligt:

- Pappa, jag tänker att du är den finaste pappan.

Kan man få en bättre recension?

April, april

På väg till simskolan med Tymon började jag fundera ifall jag borde berätta för honom innebörden av 1:a April. Borde jag lura honom på nåt sätt och sedan förklara? Mina funderingar avbröts av Tymon som skrek "Titta! En älg!" och pekade på andra sidan gatan. Ja, jag tittade...

Hemlisar

När jag skulle handla julklappar (ja, jag vet att jag ligger efter med skrivandet) så skulle en av dem hämtas ut på... ja, det heter inte posten numera... utlämningsstället. Förresten, heter det verkligen "utlämningsställe"? När jag hör det ordet så får jag genast associationer till gamla spionthriller när man skulle byta spioner med varandra på gränsen mellan Öst- och Västtyskland. Hur som helst - jag passade på medan jag var och handlade med barnen och insåg misstaget först när de gjorde väldigt stora ögon när de såg paketet. Det syntes tydligt vad det var.

- Woooow! Är det här till dig??
- Hoppsan, tänkte jag. Det här kanske inte var så bra.
Jag sänkte mig ner till deras nivå och antog en låg, konspiratorisk ton:
- Nej... Förstår ni... Det här paketet har jag fått från Tomten för att lämna över till Mamma, men hon ska få det först på julafton, så ni ska helst inte säga vad det är...
De nickade entusiastiskt. Jaha, det här gick ju bra.
- Hon får gissa! utbrast Leon. Nehej, så enkelt var det inte.
- Nej, inte leka gissa. Ni ska inte säga nåt om paketet alls.
Leon såg tveksam ut.
- Förstår du Leon... började jag,
- Då måste du gömma den! insköt Tymon.
- Ja, jag ska gömma den. Förstår du Leon, det är så här att...
- Du kan gömma den i källaren! Tymon fortsatte med sina god råd.
- Ja, svarade jag lite frånvarande eftersom jag fortfarande koncentrerade mig på Leon som verkade på gränsen att få ett vredesutbrott.
- Då ska jag säga till Mamma att hon inte får gå in i källaren! utbrast Tymon, konsiprationernas mästare.
- Va? Nej, så här kan du inte säga till Mamma!
- Varför det?
- Eftersom då... För det första... Eh... Sak samma, jag kanske gömmer den någon annanstans dessutom. Grejen är att ni ska inte säga att vi har hämtat ett paket eller vad det är för något.
- Jag ska inte säga nåt om paketet, eller vad är, eller nåt om källaren, erbjöd sig Tymon.
- Källaren kan du prata om, det är paketet du inte ska prata om.
Tymon som började fatta grejen försökte hjälpa till att övertala Leon:
- Du då Lelle, kommer du inte att säga någonting?
- Jag kommer inte att säga någonting till Mamma, svarade Leon lite tjurigt. "Bra", tänkte jag, men han fortsatte:
- Om hon säger nåt till mig, så svarar jag inte. Jag kommer inte att säga NÅGONTING.
- Nej, vänta nu, det var ju inte så jag menade... Bara att du ska inte säga nåt om paketet.
- Eller källaren, insköt Tymon hjälpsamt.
- Vad är det med dig och källaren?! utbrast jag. Källaren är inte viktigt! Det är paketet du inte får prata om!
- Va? Får jag inte prata om paketet med dig??
Jag började känna mig som i en Monty Python sketch. Den där kungen försöker instruera två vakter att de ska vakta hans son och allt han säger missuppfattas på alla möjliga sätt.
- Nej... Jag menar, ja! Du får inte prata om det alls mer. Du ska helst glömma paketet!
Det blev tyst. Vi åkte hem. Vi var nästan framme när Tymon sa från baksättet:
- Det går inte.
- Vad?
- Att glömma paketet. Jag har försökt jättemycket, men det går inte...

Leon - mandlar = smärta

Jag trodde i min naivitet att Leon skulle upp och hoppa ett par dagar efter borttagningen av mandlarna men det blev smärtsamma två veckor istället. Inte ens det ändlösa glassfrosseriet kunde trösta honom. Nu är han bra men hans röst låter annorlunda, jag kan fortfarande inte vänja mig. Hans "resonanslåda" har väl helt andra parametrar nu när det finns mycket mer utrymme i den. Han saknade mig på sjukhuset. Tror jag. Så här berättade han medan han var där:

- Pappa ska sova på taket och frysa och ramla ner och ambulansen ska komma och hämta honom.

Det måste betyda att han saknade mig och ville att jag också skulle komma dit. Eller?

"Krätningar"

Det visade sig att jag INTE var immun mot vinterkräkssjuka (vilket jag fram tills nu trodde). Leon lyckades smitta mig också. Han väckte mig mitt i natten med ett sånt högt skrik att jag rusade till barnsovrummet och var framme vid hans säng innan jag ens själv hann vakna till. Han satt i sängen och gallskrek och jag sträckte mig fram och greppade honom och upptäckte att jag stoppade händerna i nåt varmt och kladdigt. Hela hans pyjamas var röd och jag i mitt nyvaket tillstånd inte kopplade att hans pyjamas faktiskt VAR röd utan trodde först att det var blod. Att hela hans var blodig. "Halspulsådern måste vara av eller nåt". Men sen kände jag lukten som omedelbart gav mig flashbacks till studenttider och jag insåg att jag har just stoppat in händerna i spyor. Inte konstigt att jag blev smittad.

Leons framsteg: Han har just vält sitt första träd. jag vet inte hur han lyckades med det, men vårt nya plommonträd är nu borta. Han är nu känd under namnet "Leon Trädvältaren".

Attityd

På bilden: Leon blev tillfrågad "visa nu på fingrarna hur många år du har". Vad ska man säga...

Att det var en dålig idé att resa genom hela Polen på självaste Julafton visste man ju. Att det inte skulle hjälpa min onda rygg visste man ju också. Nu är det i alla fall empiriskt bevisat.
På vägen stannade vi på ett fik i Karskrona. Det fanns en stor Jultomte i plast som stod där. Leon lämnade oss vid bordet och gick fram till tomten medan vi observerade honom på avstånd. Han stannade framför den, tittade upp och sa med en stark röst:

- Jag vill ha en lyftkran, tack!

Sen stod han kvar en stund som om han väntade på ett svar, men det kom inget... Han nickade, rörde vid tomtens hand och sa

- Tack, tomte!

Sen gick han tillbaka till vårt bord där vi satt och försökte låta bli att fnittra. Vi förklarade för honom att Tomten skulle vara i Polen i år och att vi är på väg dit och att hans klappar ligger nog redan under granen. Han blev lite bekymrad, antagligen för att han kom på att vi inte hade nån gran i år (vi skulle ju ändå iväg). Efter en stund gick han tillbaka till plasttomten.

- Jag vill ha lyftkran, tack! upprepade han. Sen tillade han:
- Och fixa granen!

Mina trådar

Det är barnen som står för julstämningen hemma, då de oavbrutet spontansjunger julsånger. De har tydligen tagit sina Luciaövningar på allvar och lärt sig en massa. Leon kommer fram till oss och säger:
- Jag vill sjunga "Mina trådar".
- "Mina trådar"....? Undrar vi.
- Ja, "Mina trådar".
Vi rycker på axlarna.
- Okey, sjung då.
Leon sjunger:
- Mina trådar, tyst är det i huset, tyyyyst iiiiii huuuuset...

Trots detta så tror jag att han fattade meningen med orden. En kväll sitter vi och äter kvällsmat när Leon pekar ut genom fönstret.
- Pappa, titta!
Jag tittar. Det är bäcksvart ute och jag ser ingenting. Jag kisar med ögonen men misslyckas med att se nåt där ute i mörkret.
- Ja, vad är det? - frågar jag till slut.
Leon tittar på mig och säger allvarligt:
- Midnatt råder.

Gymnastik

Då var terminen slut för gymnastik för 4-5 åringar och föräldrarna fick vara med och titta sista gången (annars fick man inte titta på tidigare, som om det vore ett hemligt träningsläger...). Grannen beväpnade sig med en videokamera och blev väldigt besviken. Han förväntade sig någon slags akrobatisk uppvisning, medan barnen gjorde vad de brukar göra på gymnastik för 4-5 åringar, dvs sprang runt som galna hönor, klättrade, krockade, skrek och hade allmänt roligt. Själv var jag väldigt nöjd. Inte för att Tymon hade blivit speciellt atletisk, men han var orädd och hade kul och det är det viktigaste.

Leons sätt att förolämpa blir hela tiden mer avancerade. Efter en dispyt kom han till sitt rum och började prata högt med sin leksaksbil: "Hej hej polisbilen. Du kan komma och hämta mamma. Hon är inte snäll."

Tanka nallen

Innan resan ska jag bara tanka nallen. Fast när jag säger det så antar jag att de flesta tänker på någonting annat än det på bilden...
Jag kanske är gammal, men jag finner en nalle med en usb-kontakt på magen rätt roande, så jag var tvungen att ta en bild på honom. Nu är nallen tankad i alla fall och hoppas att den kan sysselsätta barnen i bilen en stund.

Sov-vidare-klockan

Det är sommar, det är ljust. Jag blev lite trött på att Tymon rätt ofta dök upp i sovrummet klockan 3-4 på natten och hävdade att han skulle gå upp, så här är mitt senaste projekt: en sov-vidare-klocka. Den har bara en visare. När man vaknar tittar man på klockan och befinner sig visaren i det blåa området så ska man somna om. Den verkar fungera rätt bra än så länge...

internetgenerationen

Bröderna älskar att titta på Youtube. Man kan inte sätta sig framför datorn förrän Leon kommer och börjar klättra upp på en, krävande "Busses crashes! Busses crashes!". Favoritfilmer är tåg- och busskrock. Den absoluta favoriten är våningsbussen som krockar med en bro.

Tänk som jag!

En kväl sitter jag med båda barnen och bläddrar i den stora "Thomas Tåg" boken. Jag orkar inte gå igenom hela så jag öppnar den på måfå och får fram sidan med zoo.

- Var är tigern?
- Dääääär! båda två pekar. Det börjar bli för enkelt med var är det ena och det andra, så jag försöker med nåt svårare.
- Och vad har tigern?
De tittar på mig förvånade, sen in i boken igen.
- Träd! utropar Leon stolt och pekar på trädet inne hos tigern.
- Ja.... Det är ju sant... Fast jag menade ränder. Tigern har ränder. Vem mer har ränder?
- Jag! ropar Tymon. Jag tittar på honom och ska just påpeka att han inte har några ränder när han lyfter på sin tröja och visar den randiga undertröjan.
- Ja... Visserligen... Men jag menar vem mer på bilden har ränder?
De tittar in i boken igen.
- Thomas tåg! ropar Tymon. Jag tittar förvånad. Lite utanför zoon åker mycket riktigt Thomas, men har han ränder?
- Lite grann, där uppe! presicerar Tymon som måste ha sett min skeptiska min.
- Ja... erkänner jag motvilligt, det är sant... Men vem mer har ränder?
- Lelle! svarar Tymon med detsamma och pekar på Leons body.
- Lelle! bifaller Lelle och klappar sig glatt på sin randiga mage.
- Argh... Jag menar vem på bilden... Jag menar vilket djur på bilden... Jag menar...
Jag inser att för att få det svaret jag förväntade mig så måste jag fråga "Vilket mer svart-vit djur som börjar på Zäta och finns på den här bilden som har ränder?"

Ibland blir man avundsjuk på barns förmåga att tänka "out-of-the-box".

En skjutare

Leons favorit: en macka med skinka, honung och sylt (samtidigt).

Tymon leker med Lego och säger:

- Jag ska bygga en pistol!

Glöm krigsleksaksdebatten - ger man inte sina barn vapen så kommer de att bygga några. De plockar ihop en pistol av Lego snabbare än vad britterna plockar ihop en STEN av några rör. Till slut sätter han en klocka på den.

- Det är en klocka på pistolen! - säger han stolt.

- En klocka? - undrar jag.

- Ja, den säger "tick tack" och sen skjuter den!

Han ska helt klart bli en ingenjör.

- Det ska vara blommor på pistolen, tillägger han och börjar dekorera sin pistol med blommor. Jag är inte lika säker längre...