Böcker på gamla meriter

Jag kommer ihåg tiden då Hasse hittade en obskyr bokhandel i USA som hade billiga (oftast begagnade) böcker och som var villig att skicka till Sverige. Jag kommer ihåg deras low-tech katalog - ett häfte med rader av boktitlar. Inga omslag, inga beskrivningar, bara författare och titel - rad efter rad med mikrobokstäver som jag idag skulle ha svårt att läsa. Ibland visste man inte vad som var vad, men det spelade inte så stor roll - när böckerna kostade $1/styck så var det lite som att köpa lotter. Ibland vann man, ibland förlorare man, men när man beställde 20 böcker så var det alltid nåt som var bra.
Men när en bok kostar 20 gånger mer så vågar man inte chansa lika ofta, vilket leder till att jag köper ofta "på gamla meriter", med varierande resultat. Så här blev utfallet senast:

Vernor Vinge - Rainbows End
Vinges kortroman "True Names" gjorde ett stort intryck på mig när jag läste den någon gång på 80-talet. Den var nytänkande och nyskapande. Det var nog den första "cyberpunk" novellen innan ens själva begreppet myntats. Jag började läsa andra böcker av honom och det som karakteriserade dem var just att de var alla nyskapande. "Marooned in Realtime", "A Fire Upon the Deep", "A Deepness in the Sky" - allt han skrev var bra och allt var prisbelönat.
"Rainbows End" var inget undantag (Hugo priset), men jag kanske hade för höga förväntningar. Den var bra, men inte så exceptionellt bra som jag hoppades på.
Nu väntar jag med spänning på hans nästa bok som han skriver just nu och som ska vara fortsättningen på "A Fire Upon the Deep".

Greg Egan - Incandescence
Greg Egan har skrivit många bra böcker och jag svalde gladligen allt hans skrev tills jag åkte på niten - den där konstiga "fjärilsboken" (Teranesia) som bara var... konstig. Den har fått rätt många positiva recensioner så den var nog inte direkt dålig, men den var helt olik alla hans tidigare böcker och i mina ögon en besvikelse. Därför var det inte utan en viss dos av misstänksamhet som jag plockade upp "Incandescence". Jag behövde inte vara orolig - Egan återgår till hårdkokt SF och återigen lyser hans bakgrund som matematiker/fysiker igenom. Däremot så var den inte lika bra som de tidigare böckerna. Den bestod av två parallella handlingar som man hoppade emellan för varje kapitel. Tyvärr så var de lite ojämna så man ville snabbt komma igenom varannan kapitel för att komma tillbaka till den andra handlingen som handlade om varelser som precis "upfunnit" yrket fysiker/forskare och försöker genom olika experiment och slutledning komma fram till hur deras värld egentligen ser ut. I början rycktes jag med i deras forskning men efter några kaptiel så var det klart att mina blygsamma fysikkunskaper räcker inte till att förstå en bråkdel av vad som behandlas och då var det inte lika roligt längre.

Terry Pratchett - Making Money
Terry Pratchett kan man lita på - inte en enda dålig bok av honom kan man hitta. Han har övergått lite från "ordvitsar och ha-ha rolig" till satir/sammhällskritik men är lika underhållande för det (om inte mer). I "Making Money" gör han narr av ekonomi och trots att det mesta är på skoj så kan man inte låta bli att imponeras av att boken var faktiskt skriven före finanskraschen.
Det enda tråkiga i sammanhanget är att det är tveksamt om det blir så många fler Pratchett-böcker med tanke på hans Alzheimer.

Stephen King - Duma Key
Är det skräckens konung eller jag som har blivit gammal? Eller båda två? Hur som helst så skrämmer han inte lika bra som tidigare. Kanske ytterligare ett fall av för höga förväntingar, med tanke på att boken har fått rätt myclet beröm annars.

Robin Hobb - Soldier's Son trilogi
Det första jag läste av Robin Hobb var hennes Assassin-trilogi. Den var mycket frustrerande att läsa. Hon bygger upp en miljö och en story som är som skuren för att huvudpersonen ska bli en hjälte och utföra stordåd, men istället drabbas han av motgångar gång på gång. För varje misär som han går igenom tänker man "det här kommer till hans fördel senare" men det gör det aldrig. De få gångerna som har vinner så är det oftast en Pyrrhusseger och man undrar ifall det var värt det. Ja, ni förstår - efter en stund så slutar man hoppas på att hjälten ska lyckas och börjar hoppas på att det inte ska gå alldelles för mycket åt helvete för honom, men det gör det och på något perverst sätt så är det underhållande.
Jag började läsa "Soldier's Son" med förhoppning om att den skulle vara likadan och den är det.
Jag kan tänka mig att många fantasy-läsare som sett för många Hollywood filmer blir djupt besvikna - rätt åt dem.