Dårarnas palats

Nu har jag läst ut (eller snarare lyssnat ut) Gåtornas Palats (Digital Fortress) av Dan Brown (han med Da Vinci Koden) och kunde andas ut med lättnad. Den boken var synnerligen irriterande. Ibland undrar jag om det bara är böcker och filmer som handlar om datorer som fylls av faktafel till bristninggränsen, eller om det gäller alla yrkeskategorier? Om någon gjorde en film om exempelvis sopåkare, skulle hela världens sopåkarkår slå sig för pannan och utbrista "Vad gör han?! Man kan väl inte dra en soptunna så här!"? Antagligen, men oftast är det bara de berörda yrkesmänniskor som märker sånt, såvida inte felen är gigantiska - som exempelvis i filmen Mission to Mars. För er som inte kommer ihåg den (eller hade turen att inte se den): filmen som enligt reklamen spenderade en hel del pengar på att försöka visa en realistisk bild av en resa till Mars. Jag vet inte riktigt vad de spenderade pengarna på, men de kunde ha anlitat en rådgivare som har gått ut grundskolan och på så sätt slippa "glömma" Newtons rörelselagar exempelvis.
På samma sätt så känns det att herr Brown kunde ha kollat med vilken tolvåring som helst för att ta reda på någonting om datorer. Visserligen hade han gjort lite research, men det ger boken ännu mer komisk karaktär när detaljerade faktabeskrivningar blandas med rena nonsensgrejer.
Tyvärr så är de riktiga fakta i periferin och det är just kryptografiska och datortekniska nonsensgrejer som hela boken baserar sig på. Själva upplösningen, som skulle nog vara väldigt spännande och dramatisk känns som en enda plåga - NSA tittar skräckslagen på när hela världens hackare börjar komma åt deras superhemliga data, men kan inte hindras eftersom "databasen tar en timme att stänga ner". Det enda sättet att hindra dem är att lösa ett antal gåtliknande problem, men det går inget bra eftersom ett helt rum fylld med högutbildade människor (med tillgång till Internet dessutom) inte kan komma på vad det egentligen är för skillnad på två isotoper... *Stön*.