Mini-mini som ät-och-sov klocka.

Det är tur att man LCD och inte en plasma TV, för annars skulle Mini-Mini loggan vara inbränd på skärmen. Dygnsrytmen har varit anpassad efter Mini-Mini. Kl 20:00 slutar sändningarna och den gula fisken som är Mini-Minis maskott går och lägger sig (den ligger faktiskt och sover och snarkar hela natten, så det första man hör när man sätter på TV:n på kvällen är det eviga och irriterande höga snarkandet). Då kan man säga "titta, fisken sover, nu ska ni också sova". Det orsakade vissa problem när man kom på att på vintern när barnen är morgontrötta så är kl 20:00 lite sent för att påbörja sängläggning. Tymon vägrade att lägga sig tidigare eftersom "fisken inte sover än", medan Leon sa "inte sova", bara för att han säger "inte" på allt. Som tur var så kunde man hitta en annan kanal där barnprogrammet slutade 19:30.
Samma problem på morgonen. När alla har vant sig att Tomas tåg på Mini-Mini slutar kl 7:30 och är det dags att gå till dagis, då bytte de sitt program och nu är det Poko-poko eller nåt annat som inte slutar kl 7:30. Alla försök till att slita bort barnen från ett pågående program resulterar i konflikter. Igår när jag stängde av TV:n kl 7:30 fick jag höra från Tymon:

- Jag blir SÅ arg på dig! Jag vill inte gå till dagis.

Idag löste jag det genom att över huvud taget låta bli att sätta på TV:n på morgonen. Kanske dags att fasa ut Mini-Mini lite grann...

Ägandebegär

Tymons senaste motto som han upprepar varje dag är: "Alla mina grejer är mina". Detta leder ibland till konflikter med Leon som är av en lite annan uppfattning. Leons ramsa som han går och upprepar är: "Inte!". Med tanke på att han går omkring och sjunger högt hela dagarna så kan man inte uppfatta honom som enbert negativ dock.

Besök från varma länder

Jag har varit "host" för fyra lankieser som skulle jobba på vår kontor i en månad. De verkade glada att komma hit trots att alla andra vill bara landet i November. De hade med sig en lista på saker de ville göra i Sverige:
1) Se snö
2) Se ishockey
3) Se Cloetta
Det första löste sig självt, de andra fick man ta med dem till, vilket ledde till att jag för första gången i mitt liv gick på en hockeymatch.

"Så ni vill att jag ska förklara reglerna? Ahem... Ja, jag har ju sett lite på TV... Så här är det: Man ska slåss, och de som slåss bäst får som belöning sätta sig och vila en stund, de andra måste anstränga sig mer..."

Vid ingången upptäckte jag plötsligt att jag tappade bort en av dem. Jag tittade runt och såg att han inte blev insläppt, utan stod där omringad av tre vakter som grävde i hans väska och frågade någonting anklagande.
- Vad är det här?
- Min lunchlåda...
- Du får inte ta med dig mat in!
- Men den är tom...
Jag vände tillbaks.
- Är det några problem? frågade jag vakterna som såg ut som om de snart tänkte plocka fram batongerna.
- Han är med mig, sa jag som om det skulle betyda någonting och till min stora förvåning så fungerade "förklaringen" klockrent. De tittade på mig, ryckte på axlarna och släppte honom.

...

Vi försöker förklara till Tymon:
- Leon ska inte gå med dig till dagis, han är sjuk.
Tymon nickar allvarligt:
- Lelle är sjuk. Lelle är sjuk i huvudet.

Nya ord

Tymon hittar på nya ord hela tiden, här är ett par exempel:

skalig, [adj] - täckt med skal.
Jag kan inte äta det här päronet, det är jätteskaligt.

vita, [verb] - göra något mindre färgrikt.
Jag kan inte dricka saften, du har vitit den (hällt i för mycket vatten).

Och när vi ändå pratar om språkligt nyskapande - en dialogruta som kom upp när jag höll på att installera Nikons programvara sa:

Behaga nära installationscentralen.

Det tog en stund innan jag fattade... Jag diggar automatöversättningar.

Fåniga uppmaningar

Barnen blir ofta förtjusta i skräpiga saker, som bussen på bilden. Den är i tandsticksaskstorlek och mycket plastig, men Leon ville inte lämna affären utan den. Jag betalar 14.95:- med glädje eftersom han för en gångs skull valde det absolut billigaste prylen som går att hitta hela affären. Den är förpackad med lite tunnt kartongpapper och tunn plastbit som faller sönder. Till min stora förvåning hittar jag en stor lapp på undersidan som säger:

Behåll förpackningen för eventuella framtida behov.

Jag blir helt förstummad. Inte ens i mina vildaste fantasier kan jag tänka mig nåt eventuellt framtida behov av den skrynkliga pappersbiten och sönderfallande plastbiten. Som en mental övning spenderar jag ett par minuter på att försöka tänka ut något imaginärt behov som jag skulle kunna ha av den. Det är svårt. Men tänk en tankelek och låtsas att hur otroligt det än låter så finns det faktiskt någon mikroskopisk möjlighet att jag skulle kunna ha någon användning av den... Är det inte upp till mig då om jag vill spara den eller inte? Varför i hela världen är det så pass viktigt för någon att jag sparar den lilla skräpbiten att de talar om det för mig i feta bokstäver? Mystiskt...

Frukt

Efter ha hört att "barn är kärlekens frukter" har jag snabbt döpt Leon till "Kärlekens rambutan".

Efter pausen

Jag har inte skrivit någonting på jättelänge, men jag lovar bättring nu. Den andra semester i Turkiet var också störtskön. September är en perfekt månad där, temperaturen håller de måttliga 29 grader både i luften och i vattnet och de flesta turister har åkt hem. Jag avskyr turister. Jag gillar inte folk över huvud taget, men turister är värst.
Tymon var på strålande humör och sjöng oavbrutet egenkomponerad sång:

"Heja sommar, heja sommar, heja sommar, ...."

Han var väldigt nöjd, med tanke på den oförglömliga kommentaren angående vädret som han fällde en gång:

"Jag gillar inte regn! Jag gillar inte sol! Jag gillar inte lagom!"

Gacketuck!

Semesterdelen i Polen var störtskön. Åka-runt-och-hälsa-på-släktingar-delen var... intressant. Efter några dagars övertalning så gick Tymon med på att ta på sig en skjorta till bröllopet. Leon hade till och med en slips. De såg oerhört eleganta ut (i ungefär 3 minuter tills de kom på att man kan kräla på magen framför kyrkan). Jag vet inte vem som avslöjade för Tymon vad ett bröllop går ut på, men hela dagen från morgonen gick han och hojtade:

- Jag vill dansa - genast!

Leon är mer och mer pratsam. Hans nya favoritord är: "gaffeltruck".

Röken kommer, faktiskt

n:te delen av "barn säger roliga saker" (jag tröttnar aldrig):

Tymon som joggar lite lätt (eller snarare går snabbt eftersom hans fötter inte lämnar marken):
- Tymon springer jättefort! Röken kommer!

Numera brukar jag säga "röken kommer" när jag vill säga att jag skyndar mig även om det inte ser ut så...

Tymon: - Kalsongen smutsig, byta den
- Den är inte smutsig.
Tymon: - Ja, den är smutsig, ha en ny.
- Men den är ju inte smutsig.
Tymon: - Den är smutsig, inse det!

Man blir lite förvånad när en 3-åring börjar använda ord som "inse" :)

- Lämna bilen tillbaka till Lelle!
Tymon: - Det är min bil, faktiskt.

Att han missbrukar "faktiskt", är mitt fel, jag gör det också, faktiskt.

Tymon: - Tymon vill köpa en bil! (vilket innebär att han vill att vi ska köpa den...)
- Vi köper ingen bil till dig nu, men när vi åker till Polen så kanske köper morfar en bil åt dig där.
Tymon: - Jag vill åka till Polen genast!

Tymon börjar gnugga ögonen vid kvällsmaten:

- Vad är det med ögat?
Tymon: - Ögat trasigt.
- Det är ju inte trasigt...
Tymon, arg: Jo, det är jättetrasigt!

Konstig översättning

Bilden kommer från "Disney - mina första 1000 ord". Man kan undra om det är en översättningsmiss eller ett desperat försök att skydda svenska barn från verkligheten. Jag föreställde mig genast följande dialog:

- Pappa, vad är det här?
- Det är en tankbil. Ser du, den är grön för att den är miljövänlig.
- Varför har den en kanon då?
- Det är inte kanon, det är... um... tankningsrör.