Barnen blir ofta förtjusta i skräpiga saker, som bussen på bilden. Den är i tandsticksaskstorlek och mycket plastig, men Leon ville inte lämna affären utan den. Jag betalar 14.95:- med glädje eftersom han för en gångs skull valde det absolut billigaste prylen som går att hitta hela affären. Den är förpackad med lite tunnt kartongpapper och tunn plastbit som faller sönder. Till min stora förvåning hittar jag en stor lapp på undersidan som säger: Behåll förpackningen för eventuella framtida behov.
Jag blir helt förstummad. Inte ens i mina vildaste fantasier kan jag tänka mig nåt eventuellt framtida behov av den skrynkliga pappersbiten och sönderfallande plastbiten. Som en mental övning spenderar jag ett par minuter på att försöka tänka ut något imaginärt behov som jag skulle kunna ha av den. Det är svårt. Men tänk en tankelek och låtsas att hur otroligt det än låter så finns det faktiskt någon mikroskopisk möjlighet att jag skulle kunna ha någon användning av den... Är det inte upp till mig då om jag vill spara den eller inte? Varför i hela världen är det så pass viktigt för någon att jag sparar den lilla skräpbiten att de talar om det för mig i feta bokstäver? Mystiskt...
1 kommentar:
Jag brukar tänka att det är för att man ska veta vem man ska stämma när barnen skär sig på leksaken, stoppar den i halsen eller nåt annat sånt.
Men jag har aldrig sparat några sånna förpackningar. Var skulle jag lagra alla dom förpackningarna efter tre barns leksaker?
Skicka en kommentar