Who's your daddy?

För ett litet tag sen fick jag ett intressant insyn i barnens världsbild. Jag var på väg hem och passerade just två små barn som lekte på gatan - det ena var grannens unge, det andra har jag aldrig sett tidigare. De avbröt sin lek och tittade på mig i tystnad medan jag närmade mig. När jag passerade kom det ett "Hej!" från pojken som jag aldrig har sett tidigare. (Vissa tror att barn gör så för att de är trevliga, men det är inte så - jag tror att det är en kontrollgrej. De små rackarna har precis upptäckt att de kan få en vuxen att stanna till, fästa uppmärksamheten på dem och säga "hej" till dem på beställning och det känns bra. Ungefär som när jag vid femårsåldern upptäckte att man kan få tanter på spårvagnen att byta plats genom att helt enkelt stirra på dem. Samma trick fungerar än idag på chefen när han kommer och säger att det är OK att jobba övertid). "Hej", svarade jag och fortsatte vidare, men då kom det en fråga som fick mig att stanna till: "Vems pappa är du?".
Den till synes oskyldiga frågan fick mig att inse att i den lilla pojkens värld det enda som rättfärdigar min existens är att jag är någons pappa. Jag kände en lättnad när jag svarade "jag är Tymons pappa", för någonstans i bakhuvudet så jag hade jag en bild av Monty Pythons Bridge of Death där folk som inte kan besvara frågor försvinner med ett "aaaargh!".
"Jag känner inte honom", sa pojken och tittade på mig misstänksamt. "Nej", svarade jag med ett leende, "han är för liten för att komma ut och leka än". Han besvarade inte leendet, såg bara lite fundersam ut en stund, sen nickade han och återgick till sin lek. Jag kände mig som om jag just hade klarat ett prov.

Tymons framsteg: Tänder!