Skyltar, del 3

Med stor förvåning noterar jag att skyltarna sitter kvar och dessutom verkar ha blivit en accepterad del av kontorslandskapet. Nyligen så skulle man ta gruppfoto med några besökare från Sri Lanka och det var det sagt att det skulle vara "bredvid no diving skylten".
Jag fortsätter. Den här gången är det det fina (leasade) trädet som får en skylt.

Et stort hus

- Vad är det här? frågar jag Tymon.
- Ett stort hus, svarar han.

Ja, det kanske det är. Liknar IKEA lite grann - lätt att gå vilse. Den bästa förbättringen som IKEA har infört på länge är de stora kartorna med tydliga "du är här" markeringar utplacerade var 20:e meter. Jag är helt övertygad att det är min förtjänst. På tiden då kartorna inte fanns, men det fanns förslagslådor med papperslappar och pennor liggande bredvid brukade jag kladda ner "Hjälp! Jag är vilse!", "Hur kommer jag ut härifrån?!" och liknande och stoppa in det i lådorna. Mot alla odds så var det någon som tog mina hjälprop på allvar och placerade ut kartorna.

Hur som helst så tycker jag att Tymon har fin ritteknik. I helgen skrev han på ett papper "på tisdag ska vi spela minigolf" (jag tror det var menat som en påminnelse för mig). Sen sa han:

- Jag ska rita en blå boll, en blå klubba och en blå gubbe.
- Varför det? undrade jag.
- Eftersom jag har en blå krita!

Extra tusen

Pojkarna vill åka tåg, så vi får nog fixa en tågresa till någonstans. Så här säger de:

Leon: Hela tiden, hela tiden vill jag åka en sån där "extra tusen".
Tymon: Först vill jag åka ett tåg som inte är "ett-två-tusen", så att jag blir beredd att åka "ett-två-tusen".
Leon: Jag är beredd.

Annars gillar Leon att samtala med stora icke-levande figerar som plasttomtar (fixa julgranen!), skyltdockor, GB-glass gubbar och liknande. Ett samtal med en skyltdocka:

Leon: Hej!
Skyltdockan: ...
Leon: Jag har varit på dagis och lekt idag. Vad har du gjort idag då?
Skyltdockan: ...
Leon: Jag vet. Du har gjort ingenting!! Muahahahaha!

Moon

Det är inte ofta en film lämnar något intryck nuförtiden (de flesta är av sorten "Gone in 60 seconds" där titeln beskriver väl hur bra man minns filmen), men Moon hörde till ett undantag.
Det är klart att det går att göra en film med en enda person i, men jag trodde aldrig att det skulle gå att göra en så nervkittlande film. (När jag sa EN person så valde jag medvetet att inte räkna med Kevin Spacey som gör datorrösten. Datorn GERTY manifesterar sig förutom rösten enbart med hjälp av en lite psykedelisk smiley och en HAL-liknande kameraöga, så jag räknar inte "honom" som en person). En person. Ensam på baksidan av månen (svårt att tänka sig högre grad av isolering). Och det blir spännande och intressant hela tiden. Hatten av för regissören och författaren Duncan Jones (David Bowie's son).