Ny ingång

Då var bygget färdigt. Nästan i tid och nästan inom budget. Hantverkarna var oftast i tid, arbetade flitigt och städade efter sig, vilket fick mig att undra ifall de var riktiga hantverkare.
Någonstans vid punkt 2 på bilden insåg jag att jag borde ha sökt bygglov och fick lite panik. Jag ringde kommunen, förklarade vad jag ville bygga och fick veta att jag mycket riktigt behöver bygglov.

- Aha, det visste jag inte... Problemet är att vi redan har börjat.
Tanten i andra änden suckade.
- Har de redan byggt nåt som är bygglovspliktigt?
- Njaäää..., svarade jag tvärsäkert.
Hon suckade igen.
- Skicka in ansökan med ritningar då, så försöker vi ta hand om det fort.
- Ritningar? Jag har inga ritningar. Jag förklarade för byggfirman vad jag vill ha genom att vifta med händerna och peka på grannens hus som har nåt liknande.
- Fråga grannarna om du kan använda deras ritningar då...

Sagt och gjort. Nu är huset 2,5 kvadratmeter större.

Skylthackande, del 2

Istället för att göra om befintliga skyltar så kan man sätta upp nya också. Jag fick nån kommentar på min förra skylt att den kan vara farlig - "tänk om det börjar brinna". Då vill jag bara säga följande:

1. 1) Om man är så pass dum att man åker hiss när det brinner, så förtjänar man att få sina gener bortplockade ur kretsloppet.
2. 2) Skylten satt faktiskt inne i hissen - när man läser den så är det redan för sent.
3. 3) Jag har inte kollat statistiken, men jag antar att fler människor dör i hjärt- och kärlsjukdomar än i brinnande hissar. Alltså borde den nya skylten gå på "plus" i alla fall.

Men för att visa min goda vilja så är den här skylten helt klart livräddande. Jag passerar stället varje morgon på väg till min arbetsplats och det är tre våningar rakt ner. Det tog flera månader för mig att bli kvitt den olustiga känslan när jag går förbi där. En känsla som jag skulle vilja kalla för "hoppskräck" istället för "höjdskräck". Det är när man går där och kan inte låta bli att fundera hur det skulle vara att bara ta ett språng och kasta sig rakt ut. Givetvis gör man inte det, men det känns tryggare med den här skylten i alla fall.

Det riktigt konstiga är att båda skyltarna har nu suttit där i ett par månader och ingen plockar bort dem... Jag förväntade mig ett par dagar max.

Varma länder (dvs Polen)

I år behövde man inte åka långt för att hitta värmen. Polska kusten dög perfekt - sandstränder och 30+ grader. 100 meter till strander, god mat (4 måltider per dag!), aktiviteter för barn och diverse rekreationsmöjligheter. Semesteranläggningen Wielki Blekit (Det Stora Blå) såg ut som en kvarleva från kommunismtider, men den levererade.

Sen en vecka i min barndomsstad Szczecin och en liten nostalgitripp för mig. Barnen tyckte att det roligaste var att åka spårvagn. Jag gjorde en reflektion att under tiden jag har bott i Linköping så har man gjort om lokaltrafiken rätt många gånger (10?). Men i Szczecin - där har man bytt statsskick, bytt namn på rätt många gator (Leninplatsen har bytt namn igen förresten), men spårvagnarna går likadant som för över 30 år sen.