Solförmörkelse

Det pågår tydligen en partiell solförmörkelse just nu, vilket märks på att det är lite mörkt och kallt - dvs inte alls då det har varit mörkt och kallt ett bra tag nu. På radion sa de att man inte ska titta direkt på solen, vilket är ett hån med tanke på det tjocka molntäcket som har legat över stan sen länge.

Jag försöker packa lite smått, men det är helt omöjligt - så fort man packar ner någonting så börjar man undra ifall man inte kommer att behöva det innan flytten. Jag håller på att dra ut fler saker till förrådet i alla fall. Det tyngsta jag släpade ut var den skrämmande mangeln... Medan jag kämpade med åbäcket som väger nästan lika mycket som jag själv så började jag fundera hur det kom sig att vi hade en sådan. Jag vägrade acceptera teorin om att det är skönare att sova i manglade kläder, eller snarare accepterar den med tilläget "under de första två minuterna", eftersom sen ser de ut som vilka andra sängkläder som helst. Däremot så fick jag motvilligt erkänna att manglade sängkläder ser snyggare ut på hyllan i skåpet, vilket ledde till att vi skaffade en varmmangel via blocket. Har ni läst Stephen Kings "The Mangler" om den onda, blodtörstiga mangeln? Jag har en misstanke om att det här är dennes lillebror. Den första föraningen fick jag när jag skulle släpa in den i huset och blev anfallen av vår katt. Eftersom jag hela tiden hade "The Mangler" i huvudet så tänkte jag att katten kunde se maskinens onda aura, men sen kom jag på att faktum att hjulen på den gnisslade med ett ljud som lät precis som ett gäng förtvivlade kattungar kunde ha bidragit också. Mina misstankar om att det var något udda med den mangeln bekräftades när jag skulle koppla upp den. Jag noterade den stora strömbrytaren på framsidan som hade två läge: 0 och 1. Den stod i läge 1. Jag stoppade i kontakten. Ingenting. "Aha, och så var den sönder också", tänkte jag. Jag vred på strömbrytaren och med ett distinkt ka-klitch ljud hoppade den över till läge 0 - då började den stora röda lampan lysa och ett lågt, olyckbådande brummande ljud hördes. Skönt att få det bekräftat - den är lite lurig.

Tymons framsteg: Förvånade alla på Hagadal (inklusive hans pappa) genom att tydligt säga "tack, tack" ett par gånger då han fick någonting. Kommer antagligen att glömma det om ett litet tag, som allt annat. Jag önskar han slutade med sina "resets".

Who's your daddy?

För ett litet tag sen fick jag ett intressant insyn i barnens världsbild. Jag var på väg hem och passerade just två små barn som lekte på gatan - det ena var grannens unge, det andra har jag aldrig sett tidigare. De avbröt sin lek och tittade på mig i tystnad medan jag närmade mig. När jag passerade kom det ett "Hej!" från pojken som jag aldrig har sett tidigare. (Vissa tror att barn gör så för att de är trevliga, men det är inte så - jag tror att det är en kontrollgrej. De små rackarna har precis upptäckt att de kan få en vuxen att stanna till, fästa uppmärksamheten på dem och säga "hej" till dem på beställning och det känns bra. Ungefär som när jag vid femårsåldern upptäckte att man kan få tanter på spårvagnen att byta plats genom att helt enkelt stirra på dem. Samma trick fungerar än idag på chefen när han kommer och säger att det är OK att jobba övertid). "Hej", svarade jag och fortsatte vidare, men då kom det en fråga som fick mig att stanna till: "Vems pappa är du?".
Den till synes oskyldiga frågan fick mig att inse att i den lilla pojkens värld det enda som rättfärdigar min existens är att jag är någons pappa. Jag kände en lättnad när jag svarade "jag är Tymons pappa", för någonstans i bakhuvudet så jag hade jag en bild av Monty Pythons Bridge of Death där folk som inte kan besvara frågor försvinner med ett "aaaargh!".
"Jag känner inte honom", sa pojken och tittade på mig misstänksamt. "Nej", svarade jag med ett leende, "han är för liten för att komma ut och leka än". Han besvarade inte leendet, såg bara lite fundersam ut en stund, sen nickade han och återgick till sin lek. Jag kände mig som om jag just hade klarat ett prov.

Tymons framsteg: Tänder!

Shoppingrunda

Nu har vi varit och shoppat, räkningen: 2.5 mille. Ett stycke hus inhandlat alltså. De nyblivna villaägare och deras avkomma flyttar till Ryd.

Tymons framsteg: börjar ta första steg (medan man håller honom givetvis, han kan inte stå än). Jag har en känsla att han kommer kunna gå innan han lär sig att krypa.