Var är russinet?

Då var Tymon döpt. Bortsett från att prästen tyckte att han skulle heta "Tymonen Jan", att jag fick tunghäfta i kyrkan (igen) och att det var fullständigt kaotiskt att försöka fixa en högtydligt middag för 12 pers, så gick allt rätt bra. Jag har ett roligt minne från förberedlserna inför dopet då prästen gick igenom allt som skulle hända. "...och då upprepar vi våra doplöften där..." - han stannar upp och tittar han på mig - "ja, du behöver ju inte svara där...". Han läser det första som går ut på att man tar avstånd från djävulen och hans gärningar, sen tittar han på mig fundersamt igen. "Fast du kanske gör det ändå, då får du gärna svara 'ja' där". Jag tyckte det var rätt kul.

I någon konstig bok om barnens utveckling hittade jag en skrämmande lista på vad ett barn bör kunna då det påbörjar 6:e månad.

- vända sig (inte en chans)
- sitta (nja)
- kunna stå(!) med stöd (hoppsan, inte en chans)
- hitta ett russin

Där var jag tvungen att stanna. Jag tittade lite misstänksamt på Tymon:
- Har du hittat ett russin?
- Bu...?
Jag gick till köket och kollade på tredje hyllan ovanför diskbänken. Russinpaketet stod där som det brukar göra. Jag gick tillbaka till Tymon:
- Varför har du inte hittat ett russin än? Det står här du ska kunna det!
- A bu...?!
Jag fortsatte läsa, mer och mer oroad över tydliga brister i Tymons utveckling. Nästa grej som barnet skulle kunna var:

- dregla av glädje

En lättnadens suck - allt är ok. Han kanske inte kan vända på sig, eller hitta ett russin, men han dreglar av glädje. Han är en mästare på att dregla av glädje. Hans dreglande är så uttalad att det väger upp alla andra saker.