Hemlisar

När jag skulle handla julklappar (ja, jag vet att jag ligger efter med skrivandet) så skulle en av dem hämtas ut på... ja, det heter inte posten numera... utlämningsstället. Förresten, heter det verkligen "utlämningsställe"? När jag hör det ordet så får jag genast associationer till gamla spionthriller när man skulle byta spioner med varandra på gränsen mellan Öst- och Västtyskland. Hur som helst - jag passade på medan jag var och handlade med barnen och insåg misstaget först när de gjorde väldigt stora ögon när de såg paketet. Det syntes tydligt vad det var.

- Woooow! Är det här till dig??
- Hoppsan, tänkte jag. Det här kanske inte var så bra.
Jag sänkte mig ner till deras nivå och antog en låg, konspiratorisk ton:
- Nej... Förstår ni... Det här paketet har jag fått från Tomten för att lämna över till Mamma, men hon ska få det först på julafton, så ni ska helst inte säga vad det är...
De nickade entusiastiskt. Jaha, det här gick ju bra.
- Hon får gissa! utbrast Leon. Nehej, så enkelt var det inte.
- Nej, inte leka gissa. Ni ska inte säga nåt om paketet alls.
Leon såg tveksam ut.
- Förstår du Leon... började jag,
- Då måste du gömma den! insköt Tymon.
- Ja, jag ska gömma den. Förstår du Leon, det är så här att...
- Du kan gömma den i källaren! Tymon fortsatte med sina god råd.
- Ja, svarade jag lite frånvarande eftersom jag fortfarande koncentrerade mig på Leon som verkade på gränsen att få ett vredesutbrott.
- Då ska jag säga till Mamma att hon inte får gå in i källaren! utbrast Tymon, konsiprationernas mästare.
- Va? Nej, så här kan du inte säga till Mamma!
- Varför det?
- Eftersom då... För det första... Eh... Sak samma, jag kanske gömmer den någon annanstans dessutom. Grejen är att ni ska inte säga att vi har hämtat ett paket eller vad det är för något.
- Jag ska inte säga nåt om paketet, eller vad är, eller nåt om källaren, erbjöd sig Tymon.
- Källaren kan du prata om, det är paketet du inte ska prata om.
Tymon som började fatta grejen försökte hjälpa till att övertala Leon:
- Du då Lelle, kommer du inte att säga någonting?
- Jag kommer inte att säga någonting till Mamma, svarade Leon lite tjurigt. "Bra", tänkte jag, men han fortsatte:
- Om hon säger nåt till mig, så svarar jag inte. Jag kommer inte att säga NÅGONTING.
- Nej, vänta nu, det var ju inte så jag menade... Bara att du ska inte säga nåt om paketet.
- Eller källaren, insköt Tymon hjälpsamt.
- Vad är det med dig och källaren?! utbrast jag. Källaren är inte viktigt! Det är paketet du inte får prata om!
- Va? Får jag inte prata om paketet med dig??
Jag började känna mig som i en Monty Python sketch. Den där kungen försöker instruera två vakter att de ska vakta hans son och allt han säger missuppfattas på alla möjliga sätt.
- Nej... Jag menar, ja! Du får inte prata om det alls mer. Du ska helst glömma paketet!
Det blev tyst. Vi åkte hem. Vi var nästan framme när Tymon sa från baksättet:
- Det går inte.
- Vad?
- Att glömma paketet. Jag har försökt jättemycket, men det går inte...

Tillbaka från Sri Lanka

Från sol och bad till snöskottning.
Leon var mycket orolig för mig medan jag var på Sri Lanka. Han var orolig eftersom jag var "i ett öken med stickande blommor". Nu var det faktiskt mer djungel än öken med bananträd istället för kaktusar, men det ändå ganska häftig att han hade skapat sig en sån bild utan att någon hade talat om för honom vad det var för ställe jag skulle till.

Leons läror

Leon spekulerar på väg till duschen:

"Du ska göra så lagom som lagom ska vara. Lagom är både varmt och kallt, men det får inte vara för mycket varmt och det får inte vara för mycket kallt. Det ska vara lagom."

Hjärta av guld

Leon började beklaga sig över att en "ny pojke på dagis som bor i utlandet" slår honom. Jag håller ett litet pappa-son-samtal med honom och förklarar att om någon slår honom så får han slå tillbaka, eftersom det räknas som försvar då och inte omfattas av "du ska inte slåss"-regeln.
- Men det kan jag inte... säger han med ett ledset ansiktsuttryck.
- Varför det? frågar jag och försöker snabbt komma på vad jag ska säga när han svarar att den andre killen är större eller starkare. Men han avväpnar mig totalt genom att svara:

- Eftersom jag har ett gott hjärta!

Ja, vad ska man säga. Jag blev så rörd att jag till och med glömde att säga att ett gott hjärta är väldigt viktigt att ha, men med ett schysst järnrör kan man slå världen med häpnad....

Skyltar, del 3

Med stor förvåning noterar jag att skyltarna sitter kvar och dessutom verkar ha blivit en accepterad del av kontorslandskapet. Nyligen så skulle man ta gruppfoto med några besökare från Sri Lanka och det var det sagt att det skulle vara "bredvid no diving skylten".
Jag fortsätter. Den här gången är det det fina (leasade) trädet som får en skylt.

Et stort hus

- Vad är det här? frågar jag Tymon.
- Ett stort hus, svarar han.

Ja, det kanske det är. Liknar IKEA lite grann - lätt att gå vilse. Den bästa förbättringen som IKEA har infört på länge är de stora kartorna med tydliga "du är här" markeringar utplacerade var 20:e meter. Jag är helt övertygad att det är min förtjänst. På tiden då kartorna inte fanns, men det fanns förslagslådor med papperslappar och pennor liggande bredvid brukade jag kladda ner "Hjälp! Jag är vilse!", "Hur kommer jag ut härifrån?!" och liknande och stoppa in det i lådorna. Mot alla odds så var det någon som tog mina hjälprop på allvar och placerade ut kartorna.

Hur som helst så tycker jag att Tymon har fin ritteknik. I helgen skrev han på ett papper "på tisdag ska vi spela minigolf" (jag tror det var menat som en påminnelse för mig). Sen sa han:

- Jag ska rita en blå boll, en blå klubba och en blå gubbe.
- Varför det? undrade jag.
- Eftersom jag har en blå krita!

Extra tusen

Pojkarna vill åka tåg, så vi får nog fixa en tågresa till någonstans. Så här säger de:

Leon: Hela tiden, hela tiden vill jag åka en sån där "extra tusen".
Tymon: Först vill jag åka ett tåg som inte är "ett-två-tusen", så att jag blir beredd att åka "ett-två-tusen".
Leon: Jag är beredd.

Annars gillar Leon att samtala med stora icke-levande figerar som plasttomtar (fixa julgranen!), skyltdockor, GB-glass gubbar och liknande. Ett samtal med en skyltdocka:

Leon: Hej!
Skyltdockan: ...
Leon: Jag har varit på dagis och lekt idag. Vad har du gjort idag då?
Skyltdockan: ...
Leon: Jag vet. Du har gjort ingenting!! Muahahahaha!

Moon

Det är inte ofta en film lämnar något intryck nuförtiden (de flesta är av sorten "Gone in 60 seconds" där titeln beskriver väl hur bra man minns filmen), men Moon hörde till ett undantag.
Det är klart att det går att göra en film med en enda person i, men jag trodde aldrig att det skulle gå att göra en så nervkittlande film. (När jag sa EN person så valde jag medvetet att inte räkna med Kevin Spacey som gör datorrösten. Datorn GERTY manifesterar sig förutom rösten enbart med hjälp av en lite psykedelisk smiley och en HAL-liknande kameraöga, så jag räknar inte "honom" som en person). En person. Ensam på baksidan av månen (svårt att tänka sig högre grad av isolering). Och det blir spännande och intressant hela tiden. Hatten av för regissören och författaren Duncan Jones (David Bowie's son).

Ny ingång

Då var bygget färdigt. Nästan i tid och nästan inom budget. Hantverkarna var oftast i tid, arbetade flitigt och städade efter sig, vilket fick mig att undra ifall de var riktiga hantverkare.
Någonstans vid punkt 2 på bilden insåg jag att jag borde ha sökt bygglov och fick lite panik. Jag ringde kommunen, förklarade vad jag ville bygga och fick veta att jag mycket riktigt behöver bygglov.

- Aha, det visste jag inte... Problemet är att vi redan har börjat.
Tanten i andra änden suckade.
- Har de redan byggt nåt som är bygglovspliktigt?
- Njaäää..., svarade jag tvärsäkert.
Hon suckade igen.
- Skicka in ansökan med ritningar då, så försöker vi ta hand om det fort.
- Ritningar? Jag har inga ritningar. Jag förklarade för byggfirman vad jag vill ha genom att vifta med händerna och peka på grannens hus som har nåt liknande.
- Fråga grannarna om du kan använda deras ritningar då...

Sagt och gjort. Nu är huset 2,5 kvadratmeter större.

Skylthackande, del 2

Istället för att göra om befintliga skyltar så kan man sätta upp nya också. Jag fick nån kommentar på min förra skylt att den kan vara farlig - "tänk om det börjar brinna". Då vill jag bara säga följande:

1. 1) Om man är så pass dum att man åker hiss när det brinner, så förtjänar man att få sina gener bortplockade ur kretsloppet.
2. 2) Skylten satt faktiskt inne i hissen - när man läser den så är det redan för sent.
3. 3) Jag har inte kollat statistiken, men jag antar att fler människor dör i hjärt- och kärlsjukdomar än i brinnande hissar. Alltså borde den nya skylten gå på "plus" i alla fall.

Men för att visa min goda vilja så är den här skylten helt klart livräddande. Jag passerar stället varje morgon på väg till min arbetsplats och det är tre våningar rakt ner. Det tog flera månader för mig att bli kvitt den olustiga känslan när jag går förbi där. En känsla som jag skulle vilja kalla för "hoppskräck" istället för "höjdskräck". Det är när man går där och kan inte låta bli att fundera hur det skulle vara att bara ta ett språng och kasta sig rakt ut. Givetvis gör man inte det, men det känns tryggare med den här skylten i alla fall.

Det riktigt konstiga är att båda skyltarna har nu suttit där i ett par månader och ingen plockar bort dem... Jag förväntade mig ett par dagar max.