Kaffe med vitt

Det har skett någons slags kupp mot våra kaffeautomater. På alla knappar, beskrivningar osv så har alla förekomster av ordet "mjölk" eller "grädde" (ett tjugotal ställen per maskin) blivit utbytta mot ordet "vitt". Så nu kan man inte få en "kaffe med mjölk", det finns bara "kaffe med vitt". Det står inte förklarat vad det är. Jag tror inte jag vill veta.

"Krätningar"

Det visade sig att jag INTE var immun mot vinterkräkssjuka (vilket jag fram tills nu trodde). Leon lyckades smitta mig också. Han väckte mig mitt i natten med ett sånt högt skrik att jag rusade till barnsovrummet och var framme vid hans säng innan jag ens själv hann vakna till. Han satt i sängen och gallskrek och jag sträckte mig fram och greppade honom och upptäckte att jag stoppade händerna i nåt varmt och kladdigt. Hela hans pyjamas var röd och jag i mitt nyvaket tillstånd inte kopplade att hans pyjamas faktiskt VAR röd utan trodde först att det var blod. Att hela hans var blodig. "Halspulsådern måste vara av eller nåt". Men sen kände jag lukten som omedelbart gav mig flashbacks till studenttider och jag insåg att jag har just stoppat in händerna i spyor. Inte konstigt att jag blev smittad.

Leons framsteg: Han har just vält sitt första träd. jag vet inte hur han lyckades med det, men vårt nya plommonträd är nu borta. Han är nu känd under namnet "Leon Trädvältaren".

Vildmarkshotellet

Nu ligger jag ca en månad efter med skrivandet. Det var då vi åkte över en helg till Vildmarkshotellet i Kolmården till nåt som kallas för "Familjespa". Vi var lite tveksamma över hur barnen skulle klara av "Wild Tour" - den över två timmar långa vandringen genom den stängda djurparken i nåt som studvist liknade en snöstorm, men det gick över förväntan bra. Leon utmärkte sig under hela utflykten med sina roande kommentarer. Det första han sa med upprörd röst när vi steg in i hotellrummet var:

- Var är TVn DÅ?!

TV:n fanns (till hans stora lättnad), men vi skulle ut på "Wild Tour" istället. Vi träffade delfinerna och guiden frågade:

- Är det någon här som hade tänk att bli en delfintränare?

Till våran förvåning lyfter Leon handen och ropar:

- Jo, jag!

För att sedan tillägga med en självbelåten min:

- Jag vill SLÅ delfinen!

Vi kom ganska nära tigrarna, man kunde tydligt se deras stora vassa tänder och nästan känna deras andedräkt. Leon studerar gallren en stund och frågar:

- Är tigern i fängelse?

- Ja, svarar vi.

Han nickar, uppenbarligen lättad:

- Bra.

- Titta Lelle, där finns det en lama.

Leon rynkar på pannan:

- Är det en bä bä vita lama??

Väldigt bra utflykt, trots det dåliga vädret...

Stora tal

Man börjar tidigt med matte på dagis. Tymon har redan lärt sig "googolplex", vilket är användbart för att vinna diskussioner av typen:

- Jag har tio bilar!
- Jag har hundra bilar!
- Jag har tusen bilar!
- Jag har googolplex bilar!

...ja, där tar diskussionen slut. Av någon anledning så har inget av barnen kommit på att man kan lika gärna fortsätta med "jag har googolplex+1 bilar" - de kanske inte har kommit till addition än.

I en affär:

- Leon, vad ska vi köpa för present till pappa?
Leon svarar glatt:
- Kanske en liten googolplex?

En sann nörd har svarat...

- Tymon, hur mycket är en googolplex?
- Det är när man räknar och räknar och räknar och inte orkar räkna längre.

(För dem som inte vet: En googolplex (det största namngivna talet) är en etta följd av googol nollor. En googol är en etta följd av hundra nollor. En googolplex är alltså tio upphöjd till tio upphöjd till hundra)

Attityd

På bilden: Leon blev tillfrågad "visa nu på fingrarna hur många år du har". Vad ska man säga...

Att det var en dålig idé att resa genom hela Polen på självaste Julafton visste man ju. Att det inte skulle hjälpa min onda rygg visste man ju också. Nu är det i alla fall empiriskt bevisat.
På vägen stannade vi på ett fik i Karskrona. Det fanns en stor Jultomte i plast som stod där. Leon lämnade oss vid bordet och gick fram till tomten medan vi observerade honom på avstånd. Han stannade framför den, tittade upp och sa med en stark röst:

- Jag vill ha en lyftkran, tack!

Sen stod han kvar en stund som om han väntade på ett svar, men det kom inget... Han nickade, rörde vid tomtens hand och sa

- Tack, tomte!

Sen gick han tillbaka till vårt bord där vi satt och försökte låta bli att fnittra. Vi förklarade för honom att Tomten skulle vara i Polen i år och att vi är på väg dit och att hans klappar ligger nog redan under granen. Han blev lite bekymrad, antagligen för att han kom på att vi inte hade nån gran i år (vi skulle ju ändå iväg). Efter en stund gick han tillbaka till plasttomten.

- Jag vill ha lyftkran, tack! upprepade han. Sen tillade han:
- Och fixa granen!

Mina trådar

Det är barnen som står för julstämningen hemma, då de oavbrutet spontansjunger julsånger. De har tydligen tagit sina Luciaövningar på allvar och lärt sig en massa. Leon kommer fram till oss och säger:
- Jag vill sjunga "Mina trådar".
- "Mina trådar"....? Undrar vi.
- Ja, "Mina trådar".
Vi rycker på axlarna.
- Okey, sjung då.
Leon sjunger:
- Mina trådar, tyst är det i huset, tyyyyst iiiiii huuuuset...

Trots detta så tror jag att han fattade meningen med orden. En kväll sitter vi och äter kvällsmat när Leon pekar ut genom fönstret.
- Pappa, titta!
Jag tittar. Det är bäcksvart ute och jag ser ingenting. Jag kisar med ögonen men misslyckas med att se nåt där ute i mörkret.
- Ja, vad är det? - frågar jag till slut.
Leon tittar på mig och säger allvarligt:
- Midnatt råder.

Dataspel

BioWare som har skapat en hel del lysande RPG spel ("Baldur's Gate" har väl alla hört talas om) har efter ett längre uppehåll kommit med en ny hit: "Dragon Age". Spelet har fått btyg 95/100 i PC Gamer, så jag var tvungen att testa det och satte igång med att tillverka en karaktär som utseendemässigt skulle likna mig. Jag lyckades till en viss del i alla fall... Spelet ÄR faktiskt väldigt bra, men jag har en idé till ett annat blodigt dataspel. Jag vill döpa det till "Battlezone Tornby" och jag tror att alla Linköpingsbor förstår vad jag syftar på. Spelets upplägg: Veckan före Jul ska du ta dig in i Tornby för att köpa en pulka till dina barn. Sen ska du ta dig ut levande därifrån. Tung beväpning en självklarhet. Nu förstår ni blodstänken på bilden... Jag fick tag på pulkan i alla fall.

Gymnastik

Då var terminen slut för gymnastik för 4-5 åringar och föräldrarna fick vara med och titta sista gången (annars fick man inte titta på tidigare, som om det vore ett hemligt träningsläger...). Grannen beväpnade sig med en videokamera och blev väldigt besviken. Han förväntade sig någon slags akrobatisk uppvisning, medan barnen gjorde vad de brukar göra på gymnastik för 4-5 åringar, dvs sprang runt som galna hönor, klättrade, krockade, skrek och hade allmänt roligt. Själv var jag väldigt nöjd. Inte för att Tymon hade blivit speciellt atletisk, men han var orädd och hade kul och det är det viktigaste.

Leons sätt att förolämpa blir hela tiden mer avancerade. Efter en dispyt kom han till sitt rum och började prata högt med sin leksaksbil: "Hej hej polisbilen. Du kan komma och hämta mamma. Hon är inte snäll."

Siba luras igen

Jag har hört mycket dåliga saker om Siba genom tiderna, nu verkar de har dragit igång en fuskannonskampanj igen. Jag skymtade en reklamsnutt på femman där man skyltade med en Garmin 255 WT för 990:- mot ordinarie pris 1.990:-. Det låter för bra för att vara sant och ni vet vad man säger om saker som låter för bra för att vara sant. Jag kollade upp deras webbsida - där säljer de en Garmin 255 W (utan T alltså, den saknar en TMC mottagare som man får köpa separat) för 1.990:-. Jag ringde kundtjänsten och undrade varför de har en modell utan TMC på sin websida men gör reklam för en med TMC och vilken det är de egentligen säljer.
- Vänta, jag ska se om den har TMC - sa rösten i telefon och försvann för att ersättas av muzak.
Lite onödigt, jag vet ju att den inte har TMC, jag vill bara att de ska erkänna att de fifflar.
Rösten kommer tillbaka efter ett par minuter.
- Nej, den har inte TMC, det får man köpa separat.
- Ja, jag vet. Jag undrar bara vad hände med modellen som har TMC som ni gör reklam för på TV.
- Jasså den... Den ingår egentligen inte i vårt sortiment, vi har tagit in ett begränsat antal och det tog slut direkt.

Min teori är att det begränsade antalet var noll (ett mycket begränsat antal) och att de bara vill lura folk in i affären så här strax före jul.

Böcker på gamla meriter

Jag kommer ihåg tiden då Hasse hittade en obskyr bokhandel i USA som hade billiga (oftast begagnade) böcker och som var villig att skicka till Sverige. Jag kommer ihåg deras low-tech katalog - ett häfte med rader av boktitlar. Inga omslag, inga beskrivningar, bara författare och titel - rad efter rad med mikrobokstäver som jag idag skulle ha svårt att läsa. Ibland visste man inte vad som var vad, men det spelade inte så stor roll - när böckerna kostade $1/styck så var det lite som att köpa lotter. Ibland vann man, ibland förlorare man, men när man beställde 20 böcker så var det alltid nåt som var bra.
Men när en bok kostar 20 gånger mer så vågar man inte chansa lika ofta, vilket leder till att jag köper ofta "på gamla meriter", med varierande resultat. Så här blev utfallet senast:

Vernor Vinge - Rainbows End
Vinges kortroman "True Names" gjorde ett stort intryck på mig när jag läste den någon gång på 80-talet. Den var nytänkande och nyskapande. Det var nog den första "cyberpunk" novellen innan ens själva begreppet myntats. Jag började läsa andra böcker av honom och det som karakteriserade dem var just att de var alla nyskapande. "Marooned in Realtime", "A Fire Upon the Deep", "A Deepness in the Sky" - allt han skrev var bra och allt var prisbelönat.
"Rainbows End" var inget undantag (Hugo priset), men jag kanske hade för höga förväntningar. Den var bra, men inte så exceptionellt bra som jag hoppades på.
Nu väntar jag med spänning på hans nästa bok som han skriver just nu och som ska vara fortsättningen på "A Fire Upon the Deep".

Greg Egan - Incandescence
Greg Egan har skrivit många bra böcker och jag svalde gladligen allt hans skrev tills jag åkte på niten - den där konstiga "fjärilsboken" (Teranesia) som bara var... konstig. Den har fått rätt många positiva recensioner så den var nog inte direkt dålig, men den var helt olik alla hans tidigare böcker och i mina ögon en besvikelse. Därför var det inte utan en viss dos av misstänksamhet som jag plockade upp "Incandescence". Jag behövde inte vara orolig - Egan återgår till hårdkokt SF och återigen lyser hans bakgrund som matematiker/fysiker igenom. Däremot så var den inte lika bra som de tidigare böckerna. Den bestod av två parallella handlingar som man hoppade emellan för varje kapitel. Tyvärr så var de lite ojämna så man ville snabbt komma igenom varannan kapitel för att komma tillbaka till den andra handlingen som handlade om varelser som precis "upfunnit" yrket fysiker/forskare och försöker genom olika experiment och slutledning komma fram till hur deras värld egentligen ser ut. I början rycktes jag med i deras forskning men efter några kaptiel så var det klart att mina blygsamma fysikkunskaper räcker inte till att förstå en bråkdel av vad som behandlas och då var det inte lika roligt längre.

Terry Pratchett - Making Money
Terry Pratchett kan man lita på - inte en enda dålig bok av honom kan man hitta. Han har övergått lite från "ordvitsar och ha-ha rolig" till satir/sammhällskritik men är lika underhållande för det (om inte mer). I "Making Money" gör han narr av ekonomi och trots att det mesta är på skoj så kan man inte låta bli att imponeras av att boken var faktiskt skriven före finanskraschen.
Det enda tråkiga i sammanhanget är att det är tveksamt om det blir så många fler Pratchett-böcker med tanke på hans Alzheimer.

Stephen King - Duma Key
Är det skräckens konung eller jag som har blivit gammal? Eller båda två? Hur som helst så skrämmer han inte lika bra som tidigare. Kanske ytterligare ett fall av för höga förväntingar, med tanke på att boken har fått rätt myclet beröm annars.

Robin Hobb - Soldier's Son trilogi
Det första jag läste av Robin Hobb var hennes Assassin-trilogi. Den var mycket frustrerande att läsa. Hon bygger upp en miljö och en story som är som skuren för att huvudpersonen ska bli en hjälte och utföra stordåd, men istället drabbas han av motgångar gång på gång. För varje misär som han går igenom tänker man "det här kommer till hans fördel senare" men det gör det aldrig. De få gångerna som har vinner så är det oftast en Pyrrhusseger och man undrar ifall det var värt det. Ja, ni förstår - efter en stund så slutar man hoppas på att hjälten ska lyckas och börjar hoppas på att det inte ska gå alldelles för mycket åt helvete för honom, men det gör det och på något perverst sätt så är det underhållande.
Jag började läsa "Soldier's Son" med förhoppning om att den skulle vara likadan och den är det.
Jag kan tänka mig att många fantasy-läsare som sett för många Hollywood filmer blir djupt besvikna - rätt åt dem.