Jag gick med barnen i skogen för några dagar sen. Jag ville att Tymon skulle sträcka på benen (och öva framflyttning i svår terräng) så jag lyfte honom ur vagnen. Vi gick en stund i tystnad. Jag böjde mig ner och plockade upp en kotte, la den på handen och visade för Tymon.
"Titta, en kotte!"
"...Kotte", upprepade han och tittade nyfiket.
"Man kan kasta den", förklarade jag och kastade kotten mot ett träd så att den studsade med ett "klonk". Tymon tittade fundersamt. Jag tog upp flera kottar och sträckte fram handen till honom.
"Här, ta en kotte."
"Kotte", sa han och valde en.
"Kasta!", sa jag. Han kastade sin kotte framåt, vände sig och log mot mig. Jag kastade en också. Han utstötte ett litet rop av förtjusning och sprang fram för att lyfta upp sin kotte och kasta den igen. Så gick vi en stund och kastade kottar.
Ibland blir man glad för så lite.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar