Brinnande buske

Det finns ett ställe i Bibeln där Gud vill ge ett Tecken och använder sig av en brinnande buske. Jag har alltid tyckt att det var lite komiskt. Jag menar, kom igen... Se vad specialeffektskaparna i Hollywood kan åstadkomma. Man förväntar sig att ett allsmäktigt väsen skulle kunna få fram någonting som är minst lika imponerande som det som Industrial Light & Magic kan klämma fram för att påkalla uppmärksamhet. Hade jag vandrat i öknen i värmen och utan mat ett tag så skulle jag inte ens blinka om såg en brinnande buske. Inte ens en lila elefant som spelar tvärflöjt skulle förvåna mig med tanke på de blad som ökenvandrare tuggar på. Men jag börjar fundera... vad kan uppfattas som ett tecken? Om man hade suttit framför en buske jättelänge och stirrat på den och till slut sagt "jag ger upp, vill du ge mig ett tecken så låt buskjäveln brinna" och den hade exploderat i lågor just då, skulle man se det som ett tecken eller som ett sammanträffande? Jag behöver inte ställa mig den frågan, jag har varit där och jag vet vad jag tänkte. Jag har läst att våra hjärnor är designade för vidskeppelse: de är enorma mönster- och sambandsigenkänningsmaskiner som är så känsliga att de gärna ser mönster och samband där det inte finns några. Det är därför tankar som "jag hade röd skjorta idag och vann på hästar, alltså ska jag ha röd skjorta nästa gång för att vinna" dyker upp. Vi försöker så gärna se ordning i slumpen. Hur ska man någonsin kunna se nåt som ett tecken om man vet att givet en tillräckligt lång tid även de mest osannolika händelser bör inträffa någon gång? Trettio år senare och jag börjar fundera på den förbaskade busken igen. Snacka om långsinthet.